Hej vänner!

I natt kunde jag inte sova. Jag steg upp till slut för jag tappade lusten att ligga där i sängen och vänta på John Blund. Den rackaren hade tydligen glömt bort mig. Jag låg och grubblade på allt möjligt vilket är jobbigt att göra. Speciellt på nätterna.

Idag skall jag jobba lite för första gången på flera månader. Jag skall hålla föredrag och det skall tydligen kunna göra på ett virus-säkert sätt i en stor lokal, med avstånd till åhörarna. Men lite nervös är jag trots detta. Som tur är skall jag inte göra detta förrän i eftermiddag. Så jag hinner väl vila några timmar på morgonen. Men det är inte föredraget jag oroar mig för, om någon trodde det.

 Det finns mycket annat som jag oroar mig för däremot. För vi lever i en orolig tid med mycket att oroa sig för. Fast det har man väl nästan alltid gjort. När jag var ung var det väl risken för atomkrig, en oroande tanke. Det är det förresten nu också. Det var ju riktigt nära 1962 i samband med kubakrisen. Men då var jag åtta år och hade annat att tänka på en risken för att människan skulle utplåna sig själv. Annars var jag mycket rädd för krig som barn. Jag var förresten rädd för allt möjligt som barn och var nog en ängslig sort. Världen kändes ofta farlig och otrygg. Kanske delvis för att vi flyttade så ofta och att jag därigenom så ofta fick byta skola. Men kanske också för att jag var den jag var. För jag var verkligen ingen tuffing. Tvärtom var jag rätt känslig och grät mycket. Några måste väl vara på det viset också, gissar jag. I psaltaren står det:

”Jag är matt av mitt suckande.
Jag dränker min bädd i tårar var natt,
sängen dryper av gråt.”

Så illa är det inte för mig trots allt. Det är inte var natt jag dränker mig bädd i tårar precis. Men det händer att jag blir ledsen och ligger och grubblar på allt elakt och dumt som fyller denna värld. Det är jobbigt. Jag fick en gång för länge sedan insomningstabletter av en läkare, för att jag hade svårt att somna. Det funkade bra. Men när jag förstod att dessa tabletter kunde vara beroende-framkallande, så ville jag inte ta dem. Nu för tiden gör det inte så mycket när jag inte kan somna. För jag skall ju oftast inte upp till något jobb. Det är bara att sova på på morgonen, om jag vill det. Eller så går jag upp och är trött hela dagen utan att heller gör mig något.

Som jag skrivit om tidigare har börjat gå ”Hälsans stig” här i Visby nästan varje dag, Det är sju kilometer och en rejäl promenad. Igår läste jag på skylten i början på denna stig, att den första hälsans stig var irländsk och hette ”Slí na Sláinte” på gaeliska. Det där sista ordet kände jag igen. För det säger man när man skålar på gaeliska. Men jag visste inte att det betydde ”hälsa”. Så nu har jag lärt mig det. Detta ord var för mig mer associerat med Guiness och whiskey än hälsa. Vilket definitivt inte är bra för hälsan i längden.

För något år sedan fick jag ju besök av det stora C:et och var rätt skraj för att jag närmade den slutstation, där det är avstigning för samtliga passagerare. Men det visade sig att min variant av detta stora C inte var så farlig som det stora C:t kan vara. Det var bara som ett byte i Hallsberg ungefär. Tråkigt men inte så farligt, som man kan tro, när man närmar sig denna tråkiga knutpunkt i Närke. Hallsberg är nämligen Sveriges egen prostata, vilket många inte vet. Bra att ha, men knappast livsviktig. Själv är jag dock mycket nöjd att ha kvar detta organ så länge det går. Känns bra på något sätt.

När jag var 12 år så hade jag en kompis vars mor jobbade i färghandeln i Hagalund. Så jag hängde med honom dit vid några tillfällen och gick förbi de villor och hus som konstnären Olle Olsson Hagalund målat så fina bilder från. Man hade redan börjat riva dessa hus på sina ställen om jag minns rätt. För i slutet på 60-talet hade stadsfullmäktige i Solna bestämt att alla kåkar i Hagalund skulle rivas och ersättas med flerfamiljshus. Jag vet icke vilka de politiker var som gjorde sig skyldiga till detta eller vilka partier de tillhörde. Vem som bestämde att där Hagalund låg det skulle byggas åtta blåa och iskalla moderna hus, vet jag inte heller. Stället kallas ju för Blåkulla nu för tiden. Men det är lite orättvist. För inte ens fan själv skulle kunna komma på något så jävligt tråkigt och fult. Olle Olsson deppade ihop när hann såg hur hans hembygd förstördes och slutade måla. Han blev bara 67 år. Bara ett år äldre än jag är alltså.

Visby är det ingen som vågar riva, som tur är. Däremot kommer väl den levande staden försvinna och bli någon sorts medeltida Disneyland med hotell, lägenhetshotell och restauranger som bara är öppna mellan 1 juni till 30 augusti. Resten av tiden kommer den ligga död och kall som ett nöjesfält om vintern. Ni tror jag överdriver. Men jag är inte så säker på det. Det har ju redan börjat bli på det viset. För det finns de som har mycket pengar som vill tjäna mer sådana. Själv har jag på grund av flitigt arbete inte haft riktigt tid med, att tjäna mycket pengar. Vi som arbetat med att ta hand om andra, betalat vår skatt och gjort vår värnplikt och aldrig besökt fängelser eller domstolar, blir sällan rika. Trots att vi gjort vårt bästa för att vara goda medborgare och tjäna detta land. Fast det finns folk som är fattiga, trots att de har massor av pengar. Som inte har någon katt till exempel.

Peter