Hej vänner!

I USA försöker den patetiska jävla marulken, till så kallad president, jävlas in i det sista. Det är otäckt att han tycks ha ett helt gäng med folk som inte kan ta en förlust med värdighet, utan stödjer honom i detta försök till statskupp. Idag på morgonen läste jag att han avskedat ett antal höga militärer och ersatt dessa med folk, som är lojala med honom. Bland annat en som kallat president Obama för ”terrorist”. Det är otäckt.

Skådespelaren Sven Wolter har gått bort. Han var ju en duktig skådis som gjorde många bra insatser. Första gången jag såg honom var när han spelade Gusten i ”Hemsöborna” på TV. Det var på den tiden då det bara fanns en kanal som alla såg på. Jag tror de flesta barn fick se denna TV-serie och tyckte det var rätt spännande att se vad vuxna gjorde för konstigt. Numera hade de små änglarna bara zappat över till Simsons, så fort det bara går. Men vi var tvungna att ta del av kultur vare sig vi ville eller inte, om vi ville se på TV. Sven Wolter spelade ju i en massa bra filmer och TV-serier och gjorde alltid det på ett utmärkt sätt. En duktig yrkesman, som av något underligt skäl var med i en konstig kommunistisk sekt som hette KFML(r). Det där lilla r:et stod för revolutionärerna. Det fanns nämligen en nästan lika konstig sekt som hette KFML som var maoister och delade ordförande Mao:s uppfattning att våld och mord, var en nödvändig del i den politiska kampen. Så Sven Wolter var alltså en duktig skådespelare och yrkesman, som på fritiden var någon sorts knepig Weiron i ottan.

Om ni undrar hur det är med mig, kan jag informera er om att det mest är skit med mig. Jag har varit inlagd på Visby lasarett, vilket är ett fantastiskt ställe. Det var nästan som att vara på hotell. Jag hade ett eget rum med havsutsikt och en massa snälla människor sprang benen av sig, för att se till att jag hade det bra på alla sätt. Hade jag inte varit sjuk hade det varit toppen att bo där några dagar. Men nu var jag sjuk. Vilket aldrig är kul. Hur sjuk jag var förstod jag faktiskt inte riktigt, förrän en läkare kom in och berättade att jag nu kunde skickas hem och vad det varit för fel på mig. Jag tyckte jag kände mig rätt bra och trodde att det var över, för den här gången. Men icke sa nicke. Nu är jag hemma med medicin och lite annat som gör att jag känner mig som 100 år. Men det som gjort mig riktigt ledsen är att jag inte, på grund av det här, kan få vikariera på Habiliteringen. Jag hade fått ett sådant erbjudande och hade tackat ja, även om jag så skulle fått jobba gratis. Det är trevligt och skojigt att jobba där och träffa de jag jobbade med förut. För jag tycker om dessa före detta arbetskamrater och saknar dem.

Jag är alltså rätt deppad. Av skäl som jag inte tänker gå närmare in på behöver jag för närvarande inte bekymra mig att få stopp i röret igen. Jag har ju sedan en tid varit ytterst måttlig vad gäller sprattelvatten. Sedan första tillfället detta elände drabbade mig har jag i stort varit helnykter. Någon gång har jag druckit ett glas vin. Men då jag första gången detta hände hade druckit vin och att jag tror det påverkade, så jag inte kunde pissa, har även ett glas vin känts oroligt. Så jag har avstått och blivit en renlevnadsman. Men som sagt, nu kan jag utan risk dricka lite bubbel, tänkte jag. Den kvinnliga läkare som skrev ut mig tyckte också att jag kanske borde passa på. Så jag köpte en flaska Cava av god kvalitet till kvällen. Men när det var middag (kyckling med tabolleh-sallad), så kände jag att jag inte ville ha. Så flaskan står oöppnad i kylskåpet. Jag ville alltså inte ha kallt bubbel till maten. Då förstod jag att något inte är som det skall vara med mig. Öl har jag slutat dricka sedan förra sommaren, för att jag fick gikt. Vin har gått bort på grund av att prostata-helvetet tydligen suger åt sig detta som en svamp och lägger sig i vägen. Så det kan jag inte heller dricka. Och när jag ges en möjlighet, har jag ingen lust alls. Så här finns för närvarande varken vin, kvinnor (Maria jobbar) eller sång. Men en sur gubbe med katt finns det. Samt Antonín Dvoraks nionde symfoni ”Från nya världen”. Den musiken spelar jag ofta när allt är åt helvete. När jag mår bra spelar jag den aldrig. Varför vet jag inte.

Er alldeles egna lilla solstråle

Peter