Hej vänner!
Det börjar bli jobbigt med att man aldrig får vara riktigt glad längre. Det är ju mest otäcka saker som händer både i Sverige och i världen. Jag tappar liksom hoppet och känner mig maktlös. Vare sig det handlar om otäcka gäng och familjeklaner eller om otäcka presidenter i öst och väst, som det uppenbarligen är något fel i huvudet på. Varje gång man känner sig det minsta glad, blir man ledsen igen. Idag läste jag om Världsnaturfondens rapport i vilken det står att mellan 1970 och 2016 minskade världen vilda bestånd av ryggradsdjur med 68 %. Det pågår alltså en massutrotning av det vilda och jag har lite hopp, att någon kommer göra något åt detta. Det känns sorgligt och blir bara en del av allt annat jag sörjer. Denna massdöd av djur är en sak att sörja. Men jag sörjer numera mycket. Både stort och smått. Jag börjar bli just det jag en gång lovade mig att inte bli. Nämligen en gubbe som sitter och ser förgrämd och bitter ut. En som suckar och säger ”det var bättre förr”. Än så länge står jag trots allt ut. Men det är väl bara en tidsfråga till det är slut med det också.
Jag är alltså rätt nedstämd och tråkig. Vilket gör att jag på nytt funderar på om jag verkligen skall plåga er med detta, i detta forum. Jag vill ju inte att ni skall vakna glada och positiva, för att på morgonen läsa mina litanior och bli på dåligt humör. Som en liten elak svartalv sitter jag och sprider sorg och förstämning runt mig. Jag vill ju egentligen vara som en vacker blomma och sprida glädje och hopp. Men det gör jag ta mig fan inte nu, tvärtom.
Sålunda är jag en surgubbe. Besviken på politiken och med hopplöshet inför framtiden. Gråtmild med brist på både testosteron och serotonin, framsläpar jag mina dagar med mungiporna nedåt. Fast de sista dagarna har jag på morgonen jobbat och träffat en liten kille som jag psykologutreder efter bästa förmåga. Det har trots allt varit rätt kul. Vi har jobbat på en rätt kort stund på morgonen, då vi har vissa svårigheter att under längre tid vidmakthålla koncentration. Sedan har vi fikat lite och sen har jag åkt hem. Men den där halvtimmen på morgonen har förgyllt dagen. Igår pratade vi en stund om tornados. Det finns jättesmå tornados och jättestora. Såna som är mycket större än ett hus och kan lyfta bilar och bussar. Men också sådana som är små som en bakterie. Det pratade vi om, samt annat intressant.
Idag är det fredag och jag skall fira den genom att äta pasta och dricka vin. Jag skall också köpa en god ost i ostaffären. Jag har ju under de senaste veckorna fört en rätt sträng diet. Men det tänker jag ge fan i idag. Det skall minsann bli rent italiensk med antipasti, primi, secondi och dolci. Vad secondi skall bli vet jag inte. Kanske en liten skiva lammfilé med vitlökssmör på. Pastan (primi) blir iallafall med köttfärsås.Det har jag i frysen. För numera gör jag köttfärssås så det räcker i flera veckor på än gång. Praktiskt och bra. Till detta dricker jag väl något vitt med bubblor från Italien. För jag blir så förbannat trött av rödvin nu för tiden och tycker jag inte mår riktigt bra av sådant vin. Vågar bara dricka ett glas. Men av bubbel är det inget problem att få ner en halv flaska. Så det får det bli.
Trevlig helg
Peter
fredag 11 september 2020
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Nej, snälla, sluta inte blogga. Som jag ser det är det vi läsare som har ansvaret för hur vi väljer att låta oss påverkas av det vi läser, och jag tillåter mig inte att dras med av din nedstämdhet. Däremot blir jag glad av att läsa om kamrat Katten, Gotland och dess historia, när du berättar om dina cykelturer och inte minst dina sanslösa historier om “din släkt”. Mitt liv är av hälsoskäl inte heller alltid en dans på rosor, men självklart skulle jag aldrig försöka mig på att ge råd till en psykolog som har verktygslådan full av verktyg och som vet var han ska hämta sin kraft (som jag uppfattade att du t ex gjorde när du flytande i en sjö kände dig som ett med alltet).
Jag kan bara berätta att min oproffessionella strategi är att hämta kraft i det som gör mig glad, att göra något åt det som oroar mig om det står i min makt, och att släppa det som jag inte kan påverka. Det betyder inte att jag lever med skygglappar, jag är högst medveten om vad som sker omkring oss och jag oroar mig för vilken värld kommande generationer ska leva i. Det enda jag kan göra åt den saken är möjligen via röstsedeln, men ingenting kommer att bli bättre om jag väljer att gräva ner mig mentalt.
En bekant har en annan strategi; hon slutade för några år sedan följa nyheterna så hon har inte en blekfet aning om vad som händer, men det tycker jag är att gå för långt. Jag tycker att vi har ett ansvar att hålla oss uppdaterade, oavsett om vi gillar det som händer eller inte. En annan som led av sin oro mådde bättre av att avsätta en kvart om dagen för sin oro och att övrig tid tänka på annat.
Tjingeling!
Ja, det finns trots allt mycket att glädjas åt i världen. Men den den senaste tiden har känts som ett jävla mörker.
Skicka en kommentar