Hej vänner!

Det är hopplöst. Jag bestämmer mig för att inte skriva en rad om USA:s så kallade president. Men så fort jag gjort det, så säger eller twittrar mannen ifråga något så uppenbarligen urdumt, att man inte vet om man skall skratta eller gråta. Nu var det något om att man skulle injicera eller dricka rengöringsmedel eller belysa kroppen utifrån eller inifrån med starkt ljus för att döda coronavirus. Men om Ronald McDonald vill dricka Klorin och köra upp en halogenstrålkastare i baken i prediktivt syfte, så tycker jag det inte låter så dumt. Men andra bör inte pröva sådant hemma.

På grund av det otäcka viruset dör en del människor onödigt tidigt. Inte minst de som av ålder har en begränsad tid kvar av sitt liv. År som de skulle kunnat använda till något trevligt. Men nu dör de istället och blir bestulna på dessa dagar som var deras sista. Egentligen bör man väl alltid leva som denna dag är ens sista och aldrig slösa på livet. För visst har det funnits stunder då man tyckt att livet inte är så kul. Men då har man haft fel. För livet är egentligen fantastiskt och döden ett jävla nerköp.

Det tråkiga med denna kris är alltså att människor dör. Det gör att det är svårt att bli glad över det som jag faktiskt annars skulle kunna känna som något lite bra. Som att naturen fått vila från våra föroreningar på land och i vatten. Likaså att det blivit tydligt vilka yrkesgrupper som faktiskt är riktigt viktiga. Det är uppenbarligen inte effektivitetskonsulter, aktiespekulanter och tillverkare av diverse icke-livsnödvändiga prylar. Något som jag hoppas finns kvar i minnet på oss alla när denna kris är över.

En annan bra sak mitt i detta elände är att man i en pressad situation inser att man måste prioritera det viktiga och lägga ner mindre tid på det mindre viktiga. Till exempel lägga ner mindre tid på alla uppföljningar, byråkrati, värdegrunder och utvecklingsgrupper. Man är istället tvungen att arbeta med det som är det viktiga och som är huvuduppgiften. Något som jag hoppas blir kvar i minnet när detta är över.

Jag har sett mer på TV än jag brukar göra sista tiden. För jag är ju hemma och har ibland rätt trist. Men då det har det varit Agatha Christie deckare med Hercule Poirot och miss Marple har jag ibland tittat på dessa. Mycket för att jag gillar skådespelarna i dessa serier. Han som spelar Poirot heter David Suchet och spelar Poirot hur bra som helst. Men jag har ändå svårt att se på dessa program. För det kommer dum jävla reklam som gör reklam för spel och dobbel stup i kvarten. Av alla onödiga verksamheter som finns här i världen är väl de som sådana där spelbolag bedriver de värsta. Det är korkat att spela bort sina pengar och elakt att lura folk att göra så. Men dessutom finns det ju folk som på grund av någon felkoppling i roten fastnar i spelmissbruk. De som jobbar med att lura folk på det sättet har jag jävligt svårt att respektera och de kändisar som deltar i reklam för denna dumma verksamhet, respekterar jag inte alls.

Vad behöver man egentligen förresten? Mat och vatten behöver man och tak överhuvudet. Dessutom måste man i detta land ha tillgång till varma kläder. Så behöver man ett jobb eller annan daglig verksamhet. Sedan är det ju praktiskt och kul att ha lite andra grejer. Men det är inte livsnödvändigt. Det ju bra om det finns sjukvård och mediciner. Men det mesta utöver det är ju egentligen lyx. Men på detta jordklot finns det massor med folk som inte ens har mat att ge till sina barn och bor i skjul av plåt och wellpapp. Som inte har råd att söka vård om de blir sjuka. Det är ju inte riktigt klokt. För det vore väl egentligen inte vara så svårt att fixa så att alla människor fick mat varje dag och en hygglig bostad. Jag läste någonstans att de som äger mer än hälften av världens rikedomar skulle rymmas i en vanlig buss och ingen av dem skulle behöva ståplats. Undra om det stämmer? Hur som helst är det fel och orättvist att en del är så rika och andra så fattiga att de inte ens har käk för dagen.

Jesus säger ju tydligt i bibeln att han delar denna min uppfattning, om världens orättvisa. Han var ju född långt innan Marx skrev sina tjocka tråkiga böcker. Så tanken på solidaritet och rättvisa har funnits i åtminstone 2000 år. Så nu börjar det bli hög tid att fixa det. Så jag slipper fundera mer på detta. Martin Luther King sa i ett av sina tal: ”Vi måste snabbt gå från ett sakorienterat samhälle till ett personorienterat samhälle. När maskiner och datorer, profitbegär och egendomsrättigheter värderas högre än människor då kommer aldrig den enorma trillingen av rasism, materialism och militarism att kunna bekämpas.” Kanske skulle det vara bra att passa på att påbörja detta när viruseländet ändå vänt världen över ända.

Jag har sett att vårdpersonal nu beskrivs som hjältar på grund av virushelvetet. Men det är i så fall sedan länge underbetalda hjältar. Deras löner betalas ju med skattemedel och jag hoppas att alla sköter sig och betalar sin skatt, så pengarna räcker till att höja hjältarnas löner. Samt att de som nyss sa upp en väldig massa läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal i Stockholm, nu drar tillbaka detta. För det vore väl lite väl magstarkt att tacka dem för sin insats genom att göra dem arbetslösa, när pandemin är över. Här kunde jag skriva lite om Nya Karolinska sjukhuset. Om slöseri, nepotism och konsulter. Men det orkar jag inte. Jag har ju en gång jobbat på gamla Karolinska sjukhuset. Men det känns nu som tusen år sedan. Då jag fortfarande skrev på skrivmaskin.

Författaren PO Enquist har dött. Han var visst 85 år så det var väl inte helt oväntat. Men ändå lite sorgligt. Jag har läst de flesta av hans böcker. Han hade periodvis ett väldigt jobbigt liv. Jag har läst hans självbiografi ”Ett annat liv” bland annat och där beskriver han hur han fick kämpa mot sitt alkoholmissbruk. För han var riktigt illa ute vad gäller denna sjukdom. Tänk om man kunde komma på någon medicin som botade detta elände, tänker man när man läser den boken. Ett piller som gör att man tappar lusten att supa och slipper abstinens. Men PO Enquist var en stor författare och det känns lite sorgligt att han skrivit färdigt. Nu har Sara Lidman, Torgny Lindgren och PO Enquist dött och det är tomt på författare från Västerbottens inland. Det är mest granar, myrar, mygg, knott och bromsar kvar. Samt en del älgar och renar. Men på författare är det en stor brist.

Peter