Hej vänner!

Igår var det alltså förintelsens minnesdag. Vilket jag skrev om i mitt förra blogginlägg. Jag hörde en intervju på radio med en gammal dam som kom till Sverige 1945 med de vita bussarna. Hon var 16 år när hon kom hit och vägde då 27 kilo. Nu berättade hur hon och andra överlevande tvingades ut på en dödsmarsch mot Tyskland, när röda armén närmade sig. Men hon var så sjuk och svag att hon inte orkade följa med de andra utan kom efter. När hon kände att hon inte orkade gå ett steg till bad hon en av de tyska soldaterna att skjuta henne. Denne hade då svarat att det kunde han mycket väl göra. Men bara för att hon bett att få slippa ifrån sitt lidande, skulle han inte göra det. Nu hade det kommit en kärra som tagit med henne och hon hade överlevt. Den här damen var nu mycket gammal och hade aldrig tidigare berättat om sina upplevelser. 

Den norske filosofen Harald Ofstad skrev ju en bok som heter ”Vårt förakt för svaghet”. Han menar, om jag förstått rätt, att nazismen var det yttersta och otäckaste utslaget av detta förakt för de som visar svaghet eller förlorar. Men att detta förakt är en del av samhället fortfarande. Föraktet för de som är fattiga. Föraktet för de som inte orkar. Föraktet för de som inte är framgångsrika. Föraktet för de som är udda. Föraktet för de som är obegåvade. Förakt som leder till självförakt, som gör människor onda. 

Själv har jag ytterst sällan upplevt att någon föraktar mig. Men de gånger jag upplevt det, är som sår som har svårt att läka. Men någon gång har en person med makt höjt rösten mot mig och låtit mig förstå, att hon tycker jag är riktigt dum i huvudet. Jag minns hur jag liksom sjönk ihop till ett intet och hur värdelös jag kände mig. Det är nyttigt att få känna den känslan några gånger i sitt liv. För det ger en möjlighet att förstå de maktlösa och föraktade som får uppleva detta varje dag. Något som vi som ofta är hyggligt framgångsrika och ibland får beröm, kan behöva någon gång få uppleva och lära oss något av. Men de som fått mig känna på det sättet verkar oförmögna, att lära sig just detta. 

Jag har fönstret öppet och utanför filar en talgoxe på och några gråsparvar kvittrar. Det varma vädret har väl fått deras hormoner lite i otakt. Mina hormoner är väl också inte längre riktigt vad de var. Sitter här 65 år gammal och känner mig som en gråtmild gubbe vars testosteron i stort sätt är slut, som brännvinet efter en surströmmingsskiva. Man blir liksom mera hudlös. Som när den gamla damen ovan i radio berättade om sina minnen och jag bara grät. 

Jag har förresten läst en bra bok som jag kan rekommendera. Den heter ”Ålevangeliet” och är skriven av Patrik Svensson. Ni som läser denna blogg regelbundet kanske minns att jag för länge sedan skrev om ålarnas kärleksliv. Den här boken handlar bland annat om detta. Men också om ålarnas fantastiska och mystiska liv i dess helhet. Från larv i Sargassohavet till förvandlingen till först glasål, sedan till gulål och slutligen blankål. Från födelsen i Sargassohavet i Nordvästatlanten till parningen och döden i samma hav. Men boken beskriver också författarens relation till sin far, ålfiskaren och asfaltläggaren. 

Nu kom katten och satte sig på skrivbordet och petar på mig. För nu vill han att jag skall klappa på honom istället för att skriva. Så nu får jag sluta!

Trevlig tisdag

Peter