När jag vaknade
på morgonen
var kudden
blöt av gråt.

Och någonstans
i någon tid,
fanns minnen
av en låt.

En evig låt om
ensamhet som
vevas fram vid
gator och på torg.

Ett positiv med
sprucken bälg,
en melodi av
av sorg.

Det var väl i
en annan tid
och i ett annat
land.

Så bär jag då
ett evigt ärr,
som gör rätt
ont ibland.

Så hade jag
väl drömt om det
som jag ville glömma.

För ibland så
är det svårt att minnas,
älska och att
drömma.