Hej vänner!

Idag är det julmarknad på torget vid vilket jag bor. Jag har fönstret öppet och nyss sjöng någon högt: ”Hå hå, ja ja nu går det så bra, för Anderson och Petterson och Lundström och jag”. Kul för dem får man väl säga och vad gäller den sjungande damen hörde man nästan att det stämde. Hon lät minsann både extatisk och glad.

Men annars är det en deppig tid vi lever i. Jag läste att en miljon svenskar äter anti-depressiv medicin. Det låter mycket att 10 % av befolkningen i detta land är så deppade att de behöver medicin för att stå ut. Det är ju bergis fler som äter medicin mot sin nedstämdhet än som äter vitaminer. Man borde kanske fundera på om det är något i samhället som gör så många uppgivna och deppade. Jag tror det är det. Själv blir jag rätt ledsen när jag läser om skjutningar, sprängningar, rån, utpressning och övergrepp.  Nu har till och med här i Visby en 15-årig kille blivit rånad av ett gäng unga män. Men i andra delar av landet verkar det ha blivit en vardagshändelse som knappt är värd en notis. Numera blir jag mig mer ledsen än förbannad, när jag läser om sådant. Nu är Visby så litet att det nog rätt lätt skulle gå att få fast de som begått detta brott. Men då skulle väl pojken och eventuella vittnen riskera att råka illa ut, gissar jag. För så har det ju gått på andra håll. Så det kanske blir även detta en del i den allmänna tystnaden och rädslan.

Själv har jag blivit så känslig på sista tiden. Idag försökte jag se en engelsk deckare på TV som heter Fader Brown. Men vid varje reklampaus var det bilder på djur som misshandlas för att roa turister. Det var hemska bilder och det var någon organisation som vädjade om pengar för att få stopp på detta. Men jag mådde så illa av bilderna att jag tappade lust att se på TV. Jag försökte gå tillbaks när den reklamen var slut. Men då var det en liten flicka som blivit föräldralös, i någon afrikansk massaker och UNHCR som ville ha stöd i sitt arbete, för att hjälpa barn som blivit föräldralösa. Jag vet att jag inte borde blunda för världens ondska. Men de sista åren har jag blivit så hudlös på något sätt, att jag mår dåligt av all information om denna. Jag kan liksom inte längre se på den typen av reklaminslag och sedan titta vidare på fader Brown eller Hercule Poirot som inget hänt. Så jag har nästan slutat se på TV, även när det är sådant som jag egentligen vill se.

Jag har ju haft ett jobb där man ibland fått konfronteras med ondska. Inte ofta, men då och då händer det. Vi som jobbar med barn som inte mår bra råkar ju ut för detta, som en del av jobbet. Men jag trodde att jag kanske skulle bli mer luttrad och lite tuffare när man varit med om det några gånger. Men det blir man inte. I varje fall inte jag. För jag är faktiskt blödigare någonsin och kan bli ledsen i flera dagar om jag hör om barn som far illa. Nu kan jag tydligen inte ens se något sådant på TV i ett reklaminslag för UNHCR utan att känna mig gråtig. Det är faktiskt jobbigt. Så det är tur att jag gått i pension.

Förresten begriper jag ingenting längre. Nu skall man tydligen lägga ner och avveckla arbetsförmedlingen. Men istället avser man bygga någon sorts jättesnabba snabbtåg som skall fara genom landet. Vad fan är det för bra med att ha så jävla bråttom. Det är ju trevligt att åka tåg. Så varför det måste gå så mycket fortare än idag begriper jag inte. Till och börja med borde man väl rusta upp den järnväg som redan finns, så den fungera optimalt. Samt återinföra möjligheten att pollettera sin cykel och förbättra restaurangvagnarna. Men det brukar jag ju tjata om varje år. Men det verkar inte vara någon som bryr sig. Kanske tänker ni: ”kan inte gubben sluta tjata och komma med något nytt”? Men det tänker jag inte göra. Det inget bra med att det går för fort, så det så. Så tycker Andersson och Petterson och Lundström och jag. 

 En gång lyckades folk få ett stopp på förstörandet av Stockholm genom att förhindra att almarna i Kungsträdgården höggs ner. Det var liksom en folkets protest genom direkt aktion som äntligen fick slut på detta förstörande av staden. Men då hade redan rätt mycket rivits ner under ledning av en gubbe som hette Hjalmar Mehr. Kanske det var nödvändigt att riva en del halvruttna kåkar. Men felet var väl att man istället för fina hus, byggde massa fula hus samt ett tråkigt Segels Torg. Men till slut fick folk nog och sa att nu får det ta mig fan räcka. 

Kanske skulle det behövas en ny och omfattande almstrid så folk kommer ur sin nedstämda maktlöshet. För det är ju liksom en grogrund för diverse maktsugna politiker, som säger sig ha enkla lösningar på svåra problem. Jag är ju egentligen en rätt småborgerlig typ och inte revolutionär alls. Men just nu känner jag mig lite sugen på en mindre folkresning under ledning av undertecknad. Ungefär som almstriden. Till att börja med kan alla politiker och konsulter som ställt till det med Nya Karolinska sjukhuset hosta upp och återbetala, vad de är skyldiga. Sedan kan de pengar som man tänkte bygga snabbtåg för, gå till att betala folk hyggliga pensioner, som går att leva på. Därefter avser jag förstatliga samtliga produktionsmedel som gruvor, skogar och annat som tillhör folket. Sedan skall jag förstatliga skolan och se till att det blir någon ordning på den verksamheten. Men efter det skall jag bli småborgerlig och lite tråkig som vanligt. 


Peter