Hej vänner!

Jag kom att tänka på snabel-a (@). Det var väl först på 80-talet jag upptäckte att denna bokstav eller vad det är. Det kan ju inte vara en bokstav. Så då måste det vara ett tecken. Jag kollade var detta tecken kom ifrån och då stod det att det var ett tecken som från början betydde á som i ”tio kolor á fem öre”. Även detta exempel tyder på att jag är rätt gammal. Ty jag minns när de goda kolorna Dixi och Rival kostade just fem öre och kunde inköpas för en sådan stor fin brun peng.  Så jävla gammal är jag.

Det dröjde alltså länge innan snabel-a:et kom in i mitt liv. Länge levde jag omedveten om att detta tecken fanns. Ett tag kallade jag det ”kanelbulle” för jag visste inte riktigt vad det skulle kallas. Men snabel-a är rätt fint. För jag gillar elefanter och dessa är ju utrustade med ett förnämligt redskap i ansiktet. De finns de som jagar och dödar elefanter. Det är tråkigt och ledsamt. Men jag tror att den som dödar en elefant drabbas av livslång olycka och även hans efterkommande i 17 led. Så illa kan det gå om man dödar en elefant. Och det är rätt åt en!

Snabel-a heter förresten krøllalfa på norska. Det låter ju rätt kul. Men på holländska heter det ”apenstaartje” som betyder apsvans och det är ju ännu kuligare. Det där att namnge saker efter hur de påminner om djurorgan är ju rätt skoj. Det finns ju ett redskap som man använder för att dra ut bultar som man dragit av som heter ”svinpitt”. Själv är jag ägare av två sådana redskap. Samt en helt vanlig människodito. Som dock inte är användbar till att dra ut avdragna bultar.

Jag har börjat tänka på skuld och ansvar. Det började med att jag retade mig kända människor som gjorde reklam för spel på TV. Det är ett jävla oskick. Både för att de lurar människor att spela bort pengar och för att en del människor har någon sorts felkoppling i roten, så de blir beroende av spel. Trots detta är det kändisar som gör reklam för sådant elände och tycks sova gott om natten.

Men sedan har jag tänkt på ansvar och skuld så jag blir trött i huvudet. På tobaksindustrin, på katolska kyrkan, på sociala medier och allt möjligt annat. Jag har väl inte kommit fram till så mycket mer än att det finns mycket ont i världen som ställer till det. Som borde förbjudas och motarbetas. För cancer, död i olagliga aborter och hat och hot är otäckt och de som medverkar till detta har väl någon sorts skuld. Men även de som tillverkar onyttigheter som läskedrycker och chips har väl ett visst ansvar för att folk blir sjuka. Då börjar jag tänka på mitt eget ansvar och mina egna handlingar. För jag har faktiskt ätit på av Amerika inspirerade matställen, som serverar stora muggar med sockerfylld läskedryck. Fast de säkert vet att det är skadligt. Men jag har minsann varit där och ätit köttfärssemla och oljekokt plugg! Så jag är ju medskyldig till att verksamheten fortsätter och ställer till fetmaepidemi, var den än visar sig. Det skäms jag lite för.

I morgon är det klämdag. Då hoppas jag att någon kramar mig. Kram heter ju ”klem” på norska. Så kanske någon dam från Norge missuppfattar alltihop och ger mig en kram. ”Kom og få en klem, min svenske søtneka!”, kanske hon säger. Det vore fint.

Peter