Hej rymdfarare!

Jag såg ett tv-program om den första månlandningen 1969 på TV igår. Själv var jag 14 år och skulle snart fylla 15 när den landning ägde rum. Jag satt på en ö i Bottenhavet och såg Neil Armstrong kliva ner på månen och säga "That's one small step for a man, one giant leap for mankind”. Det var det kanske. Fast jag vet inte om det blev så mycket bättre på jorden för att några varit på månen. Kanske ökande det på den tekniska utvecklingen med datorer och sådant. Men man hade väl hoppats att när vi människor fick se bilden av våran lilla blåa planet från månen hängande i svart rymd, skulle ta vårt förnuft till fånga. Att vi skulle inse att det är bäst att vi håller fred och inte förstör vår lilla kula med dess tunna skal av liv. Men så blev det minsann inte.

Jag  säger ibland dumma grejer. Inte elaka, sårande och taskiga. Men lite dumma och inte helt genomtänkta. Det känns alltid lite pinsamt efteråt. Jag får alltid lite ångest när jag gjort så. För jag vill väl att folk skall tycka att jag är en ”vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år”, precis som Karlsson på taket. Och då bör man inte säga saker som avslöjar att man inte är så där ”genomklok” som man vill vara. För då skäms man och skam är en jobbig känsla. Fast det finns ju de som går runt och säger hur dumma saker som helst utan att skämmas. Det är ju nästan ännu värre. Iallafall för omgivningen.

Idag skiner solen på morgonen här på Gotland. Men det har varit lite växlande väder de senaste dagarna. Snart är det juni och sommar. Jag hoppas det blir en fin sommar som är lagom varm med en och annan regnig dag. Inte som förra sommarens långa och besvärliga värmebölja. För jag är inte så förtjust i värmeböljor. Det finns de som gillar när det är 30 grader och inte ett moln på himmelen. Men det gör inte jag. För jag blir rastlös och svettig av sådant. Mellan 15 och 18 grader med ett och annan svalkande moln på min himmel är perfekt.

En sak som är lite svår att skriva om numer är själen. För den har ju mest blivit hormoner och signalsubstanser i huvudknoppen. Själen är liksom mer en bild av tänkandet och känslolivet än något som finns på riktigt. Att skriva om kropp och själ när allt egentligen är kropp, känns liksom konstigt. Om man säger att man har ont i själen så kommer genast en doktor och ger piller som skall fixa till seratoninet eller någon annan budbärare av detta onda. Det kan ju vara bra i många fall och har hjälpt många människor. Men ibland verkar det som man behandlar folk som mår dåligt av rätt konkreta skäl och som skulle behöva stöd att förändra sin verklighet. Men jag känner alltid tveksamhet att skriva om detta. För det finns folk med ytterlighetsuppfattningar även vad gäller sådant. Vad man än skriver så är det någon som man inte vill bli kompis med, som klappar en på ryggen eller blir sur på en. Inte minst om man skriver om behandling av barn och ungdomar. Antingen är det någon knäppgök som säger att man minsann vill medverka till att förgifta de ungas nervsystem med droger, om man säger något positivt om medikamenter. Eller så är det någon som talar om att man inget begriper av motsatt skäl och att man tycker barn och ungdomar skall lida av ångest och depression. Så jag tycker det är svårt att skriva om detta. Men det borde jag egentligen göra. Men inte i detta forum.

Trevlig tisdag

Peter