Hej vänner!

Jag är i den stora staden Stockholm. Jämfört med andra stora städer är ju Stockholm en rätt liten stad. Men jämfört med Visby är det en jättestor stad. Jag har ju bott en stor del av mitt liv i Stockholm med med förorter. Här var jag en gång hemma. Men nu är jag hemma i Visby. Fast ibland känner jag mig inte hemma någonstans. Kanske har det med att göra att vi flyttade så mycket när jag var barn. Ibland kan jag känna avund med folk som liksom är förankrade i någon sorts hembygd och är medlemmar i hembygdsföreningen och läser lokaltidningen. Ibland får jag för mig att det finns en plats på denna planet där jag egentligen hör hemma. Men som jag ännu inte riktigt har hittat. Jag misstänker att den ligger på Shetlandsöarna eller på Nya Zeeland. Möjligtvis kan denna plats ligga någon mil från Sunne i Värmland. Jag är inte säker. Den verkar dock aldrig ligga där jag befinner mig.

Jag har alltså idag åkt båt från Visby till Nynäshamn. Jag åkte i den nya båt som börjar trafikera denna sträcka. Det var väl egentligen inget fel på denna båt. Men jag tyckte den kändes opersonlig på något sätt. Man hade liksom inte riktigt känslan av att vara på en båt. Men det är nog bara en vanesak. Från Nynäshamn åkte jag buss in till Stockholm. Hela vägen blommade massor av tussilago i vägrenen och det var gult och fint. Men jag kände någon sorts vemod. När var barn plockade man ju tussilago och bar hem till mamma som satte dessa blommor i en äggkopp på bordet. Det var fint. Små solar i en äggkopp på bordet var fint.

Det är alltså vår. Återfödelsens och kärlekens tid. När man är i min ålder tycker jag varje år är en gåva. Jag överlevde den förbannade vintern och kan sitta i en buss och åka förbi ett överflöd av tussilago. I år känns det lite speciellt då jag ju har börjat pensionera mig. Men då har jag upptäckt att det finns de som efterfrågar mina tjänster. Så jag kommer väl jobba på i begränsad omfattning. Det känns rätt bra. Men samtidigt har jag börjat bli alltmer fundersam kring mitt arbete.

Jag har börjat fundera på barndomen. Inte bara min egen utan alla barns barndom. I mitt jobb träffar jag ju många barn som har en jobbig barndom. Som inte klarar de krav som ställs på dem. Nu vill man tydligen införa betyg i ordning och uppförande igen. Som det skulle vara till någon nytta. Jag har träffat säkert hundra barn som haft svårt med både ordning och uppförande, fast de inget hellre velat att just detta skulle fungera. Men när jag börjat utreda bakgrunden till deras oförmåga har jag alltid hittat en förklaring. Svag begåvning, dyslexi, sociala färdighetsbrister, trauma, familjevåld, missbruk hos föräldrar och en del annat. Hur fan betyg i ordning och uppförande skall fixa detta begriper jag inte. När jag var barn fanns det betyg i ordning och uppförande. De barn som då fick underkänt i detta hade nog samma besvärligheter, som de som nu kommer bli underkända om sådana betyg införs. Men vad skall man sedan göra? Vilka åtgärder skall man vidta för att åtgärda problemet? Min erfarenhet är att barn som utsätts för krav de inte klarar av, länge kämpat med att göra så gott de kan. Mer kan ingen göra. 

Peter