Hej vänner!

Idag är det en grå dag i Stockholm. När jag tittar ut far det faktiskt förbi en och annan snöflinga till och med. Denna luriga månad april har på nytt visat sitt rätta jag. Några dagar lockar den ut en i sol och hyfsad värme för att sedan ropa ”tji fick du människa” och återkomma med kyla och besvikelse.

Vad är förresten en människa? Det tänker jag ibland på. Vi är ju biologiska varelser som i grunden som andra djur styrs av önskan att överleva och fortplanta oss. På det sättet är vi ju lika allt levande på jorden. Vi har utvecklat en massa strategier för att få tillfredsställa dessa intressen och drifter. Men i grunden är vi på dessa områden lika alla varelser som består av två kön.

Men vi är ju lite mer än knullande och ätande trots allt. Även om det oftast är det trevligaste vi ägnar oss åt. Till exempel måste vi ju anpassa oss till förändringar i miljön. Naturen har valt två lösningar på detta problem. Antingen kan det som lever vara väldigt många individer, så att åtminstone några få överlever och kan fortsätta käka och para sig. Som myggor som blir resistenta mot DDT. Eller så kan det vara färre individer som anpassar sig till förändringar, genom att lära sig nya beteenden. I bägge fallen leder överlevnad under årmiljonerna till långsamma förändringar till utveckling av nya arter genom evolution.

Vi människor har väl varit bäst på inlärning av allt levande på den senare lösningen och varit så lyckosamma att vi blivit väldigt många som kan bo nästan överallt på planeten. Det är väl egentligen bara vid polerna det är svårt att bo. Annars verkar vi uppfylla världen som kaniner.

En annan sak som är typiskt för oss människor är ju att vi är flockdjur. Det väl därför vi kan samarbeta så bra med djur som har samma egenskap som hundar och hästar. Vi förstår varandra och är lika rädda och handfallna inför att bli uteslutna från gruppen och ensamma. Det är väl det som gör att vi är utrustade med skuld och skam. Det är ju känslor som vi gör i stort sätt allt för att undvika, av rädsla för att bli uteslutna och lämnade på savannen. Katter gillar att vara med oss, men verkar helt befriade från skuld och skam. Tro mig, jag känner en. Han har ta mig fan ingen skam i kroppen. Men är ändå bäst.

För att överleva och fortplanta oss är vi utrustade med en massa känslor. Rädsla för att undvika fara, aggressivitet för att försvara oss, kärlek för att fortplanta oss, äckel för att undvika att äta olämpliga saker och en massa andra. Men ibland funkar inte det som det skall och då mår vi skit och pannkaka. Som ångest som är rädsla för något man varken kan fly ifrån eller försvara sig emot och därför en jobbig känsla, som man absolut inte vill ha och vill undvika till varje pris. Något som ställer till det för många människor där det blivit lite fel genom att man försöker hänga upp sin rädsla på sådant som ofarligt eller osannolikt, för att få någon jävla förklaring till sitt lidande.

Någonstans blev vår hjärna så stor och komplicerad att den kunde förstå världen och livet på ett nytt sätt. Men det medförde en del svårigheter som gjorde livet extra jobbigt också. Det som hände först var kanske att vi började förstå att livet var begränsat och att vi alla skulle dö. Då det inte stämmer med uppgifterna att överleva och föröka oss, försökte vi hitta en väg från detta dilemma. Så vi började hitta på ologiska lösningar som att vi nog inte skulle bara dö, utan leva vidare som andar i en annan bättre värld. I himlen eller i de sälla jaktmarkerna. Vi skulle liksom dö fast ändå inte. Det var väl någonstans där vår hjärna gick i baklås och religionerna uppstod. Tråkig historia.

En människa består ju till 60 % av vatten. När vi föds består vi av ännu mer vatten. Vad jag förstår består en nyfödd av 80 % vatten. Det är ju väldigt mycket vatten. Jag läste någonstans en beskrivning av människan som att vi är som ”gurkor med ångest”. Det är ju rätt kul sagt.

Peter