Hej vänner!

Idag åkte mitt barnbarn Elis hem med sina föräldrar. De sista två dagarna har de bott hemma hos oss igen. Det har varit trevligt. För Elis och jag är kompisar. Han är två år och två månader och jag är 63 år och 11 månader. Trots att det alltså är en viss åldersskillnad fungerar vi bra ihop. Vi tycker exempelvis om litteratur och Elis tycker jag är bra på att läsa böcker och komma med boktips. Nu hade jag varit på biblioteket och lånat några böcker som vi båda tyckte var utmärkta. Till exempel en spännande bok av författaren Ulf Löfgren om Ludde och hans kompis Hasse. Handlingen i denna bok består av en dialog mellan huvudpersonerna, där det berättar spännande saker för varandra. Till exempel berättar Ludde att han en gång sett en tomat som jagade en morot. Då frågar Hasse ”Är det på riktigt”. Och då bekräftar Ludde att så är fallet. Men Hasse har minsann sett en kastrull dansa med en stekpanna i köket. Då är det Ludde som frågar ”Är det på riktigt”. Och då säger Hasse att det är det. Så fortgår handlingen i denna spännande bok med att Ludde och Hasse berättar spännande saker de sett. Men på slutet berättar de att de faktiskt hittat på alltihop och faller skrattande ihop i en hög.

Denna bok är så utomordentligt bra att man kan läsa den flera gånger om dagen och tycka den är kul varje gång. Elis och jag har läst den minst 15 gånger de sista dagarna. Vi har läst en del andra böcker också. Men boken om Ludde och Hasse och deras påhittighet var nästan bäst. Men sagan om den ”lilla lilla gumman i den lilla lilla stugan” var också rätt okej. Men nu har Elis åkt och jag har ingen att läsa för. Det känns lite tomt.

Elis kallar mig för morfar, vilket stämmer precis att jag är. Först tyckte jag det kändes lite konstigt att vara morfar. Jag tyckte det lät som jag var jättegammal. Själv har jag ju aldrig träffat min morfar. Ej heller min farfar. De var ju döda sedan länge när jag föddes. Så jag har aldrig riktigt veta hur man är som morfar. Jag har liksom fått improvisera mig fram. Men det har funkat klockrent. Nu tycker jag det känns trist att det är så sällan vi träffas. För när man bor på Gotland är det inte bara att kvista över till Västerås en kväll och hälsa på.

Elis föräldrar har ju inte bara Elis utan också en hund som heter Frasse. Jag har gått på promenad med honom på dagarna några gånger de sista dagarna. Frasse är en hund av rasen Basset fauve de bretagne. Han är hemskt snäll, lydig och trevlig. Frasse är ju också en jakthund som tydligen är road av att jaga efter rådjur på sina korta ben så att husse får skjuta dem. Det är väl det som gör att han gillar att sätta nosen i backen hela tiden och på det sättet analysera hur världen ser ut. För Frasse måste leva i en värld av spännande dofter. Plötsligt när man knallar på som bäst stannar han och kör ner nosen i marken och snusar på. Antagligen är det en hare eller igelkott som gått förbi. Han måste också lukta på alla ställen där en hund tidigare kissat och kissa lite där själv också. Frasse skvätter lite här och lite där för att tala om för andra hundar att de har fint besök. Alltid när jag träffar Frasse blir jag sugen på att skaffa mig en hund. Kamrat katten tycker att Frasse är sådär. Men han är inte rädd för Frasse utan tycker mest han är lite jobbig. Dessutom måste han äta på fönsterbrädan för annars käkar Frasse upp hans mat.

Som ni som läser denna blogg vet, brukar jag sedan i maj alltid skriva några rader om den olidliga värme som aldrig tycks ta slut. Ungefär som Cato den äldre alltid avslutade sina tal med orden "Ceterum/Praeterea censeo Carthaginem esse delendam". Det betyder ”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”. Det var lite tjatigt av Cato att jämt upprepa detta så fort han öppnade käften. År 149 f.kr erövrade ju och förstörde romarna Kartago. Men den gamle krigshetsaren Cato dog själv samma år. När han äntligen fick som han ville och kunde sluta tjata, så dog han. Så kan det gå. Men jag tänker minsann gnälla på om värmen till den går över. Nu hotar SMHI med att det skall bli 30 grader varmt igen. För övrigt anser jag att det är åt helvete för varmt. Så det så.

Peter