Hej vänner!
Som ni som följer
denna blogg vet är jag hemma för närvarande. I morse blev jag väckt
redan strax efter fem. Det var ett himla hos grannarna som väckte
mig. För i valnötsträdet utanför mitt fönster har två skator
byggt ett bo. Nu hade en kråka slagit sig ner i samma träd vilket
gjorde skatorna riktigt upprörda. Trots att de mycket tydligt talade
om för kråkan att de visste vilken skurk och otäcking han var,
satt den kvar. Det kraxades och fördes ett jävla oväsen helt
enkelt. Jag brukar inte lägga mig i det som händer i naturen. Men
nu tyckte jag synd om skatorna, så jag klappade med händerna och
ropade till så kråkrackarn flög iväg. Efter en stund blev det
tyst igen och jag tänkte sova vidare. Men då kom katten och tjatade
på att bli utsläppt, så det var bara att gå upp igen.
Som en del av er vet
var jag i vackra Toscana för några veckor sedan. Då besökte jag
blad annat den vackra lilla staden Certaldo. Det var ju i den staden
Giovanni Boccaccio bodde de sista åren av sitt liv. Han dog 1375.
Som ni vet var det han som skrev den berömda boken Decamerone.
Ramberättelsen i denna bok är att sju unga damer och tre herrar
lämnar Florens för att undkomma pesten. Den hade kommit till
Florens 1348 och enligt uppgift dog tre fjärdedelar av dess
befolkning. Så det fanns all anledning att fly staden. För att få
tiden att gå under tiden de är förvisade till landsbygden, så
berättar de varje kväll varsin berättelse för de andra.
I förrgår gick jag till biblioteket och lånade Decamerone. Jag har läst delar av denna bok tidigare. Men nu tänkte jag läsa hela boken. Jag har faktisk kommit en bit redan. För trots att den är skriven för så länge sedan och i en annan tid, är det ett lättläst bok. Den består alltså av korta berättelser som på ett rätt kul sätt handlar om mänskliga svagheter och tillkortakommanden. Boccaccio är inte moraliserande, utan låter det gå bra även för medmänniskor som inte är guds bästa barn.
Det finns en del saker som jag lagt märke till. Boccacctio skriver i en berättelse om den nära vänskapen mellan juden Abraham och en kille som heter Giannotto. Abraham beskrivs som en ”mycket uppriktig och redbar man”. Även på andra ställen skriver han om judar som goda människor. Med tanke på vad som drabbade judar senare under medeltiden är det intressant att Boccaccio genomgående beskriver dessa med så stor respekt.
Däremot skriver han om det påvliga hovet i Rom som ett ställe där man ” syndade i sinnlig lusta, inte bara på ett naturligt sätt utan även i sodomi, och utan att hållas tillbaka av någon ånger eller skamkänsla.” Så där går han på och beskriver alla inklusive kardinalerna som ”frossare, drinkare och fyllbultar”. Det är helt klart att Boccaccio inte gillar påven och hans anhang.
En annan intressant sak är att det finns en del sex i denna bok. Inte så detaljerat, men ändå. Man får reda på att de gör det. Men inte hur. Det intressanta tycker jag är att det inte alltid är männen som är initiativtagare till dessa aktiviteter. Det är ibland damerna som ”brinner av åtrå” och drar med vackra män in i sängkammaren. Nu vet jag inte om det Boccaccio här ägnar sig åt manliga fantasier eller om tjejerna på 1300-talet bejakade sin lust och längtan på det sättet. Men helt klart finns i boken inget syndfullt eller felaktigt i att kvinnor har lust och förför män. En fin kvinna kan mycket väl göra så och fortsätta vara lika fin, fast hon blir lite kåt och tokig när hon ser en snygging. Boccaccio betonar också vikten av att bägge parter ”tillfredsställt sina begär fullkomligt”. Inget slarv alltså.
Fast Boccaccio skrev visst senare en text där han är en riktig kvinnohatare. Värre en Strindberg till och med. Varför vet jag inte. Han blev väl kanske dum på gamla dar.
Nu skall jag snart ge mig ut på en cykeltur. För jag har order på att röra på mig en stund varje dag. Egentligen har jag ingen större lust för jag känner mig trött. Igår sov jag flera timmar på eftermiddagen och ändå gick jag och la mig tidigt och somnade. Men i morse var det skator, kråkor och katt i en omfattning som gjorde det omöjligt att sova.
I förrgår gick jag till biblioteket och lånade Decamerone. Jag har läst delar av denna bok tidigare. Men nu tänkte jag läsa hela boken. Jag har faktisk kommit en bit redan. För trots att den är skriven för så länge sedan och i en annan tid, är det ett lättläst bok. Den består alltså av korta berättelser som på ett rätt kul sätt handlar om mänskliga svagheter och tillkortakommanden. Boccaccio är inte moraliserande, utan låter det gå bra även för medmänniskor som inte är guds bästa barn.
Det finns en del saker som jag lagt märke till. Boccacctio skriver i en berättelse om den nära vänskapen mellan juden Abraham och en kille som heter Giannotto. Abraham beskrivs som en ”mycket uppriktig och redbar man”. Även på andra ställen skriver han om judar som goda människor. Med tanke på vad som drabbade judar senare under medeltiden är det intressant att Boccaccio genomgående beskriver dessa med så stor respekt.
Däremot skriver han om det påvliga hovet i Rom som ett ställe där man ” syndade i sinnlig lusta, inte bara på ett naturligt sätt utan även i sodomi, och utan att hållas tillbaka av någon ånger eller skamkänsla.” Så där går han på och beskriver alla inklusive kardinalerna som ”frossare, drinkare och fyllbultar”. Det är helt klart att Boccaccio inte gillar påven och hans anhang.
En annan intressant sak är att det finns en del sex i denna bok. Inte så detaljerat, men ändå. Man får reda på att de gör det. Men inte hur. Det intressanta tycker jag är att det inte alltid är männen som är initiativtagare till dessa aktiviteter. Det är ibland damerna som ”brinner av åtrå” och drar med vackra män in i sängkammaren. Nu vet jag inte om det Boccaccio här ägnar sig åt manliga fantasier eller om tjejerna på 1300-talet bejakade sin lust och längtan på det sättet. Men helt klart finns i boken inget syndfullt eller felaktigt i att kvinnor har lust och förför män. En fin kvinna kan mycket väl göra så och fortsätta vara lika fin, fast hon blir lite kåt och tokig när hon ser en snygging. Boccaccio betonar också vikten av att bägge parter ”tillfredsställt sina begär fullkomligt”. Inget slarv alltså.
Fast Boccaccio skrev visst senare en text där han är en riktig kvinnohatare. Värre en Strindberg till och med. Varför vet jag inte. Han blev väl kanske dum på gamla dar.
Nu skall jag snart ge mig ut på en cykeltur. För jag har order på att röra på mig en stund varje dag. Egentligen har jag ingen större lust för jag känner mig trött. Igår sov jag flera timmar på eftermiddagen och ändå gick jag och la mig tidigt och somnade. Men i morse var det skator, kråkor och katt i en omfattning som gjorde det omöjligt att sova.
Vi hörs
Peter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar