Hej vänner!

Jag är på Bremön i Bottenhavet. Det känns lite konstigt för jag åkte inte hit förra sommaren så huset har stått tomt två år. Men allt ser ut precis som förut. Förra sommaren åkte jag inte hit för min storasyster Margareta hade dött och det kände på något sätt sorgligt att åka hit, när hon inte var kvar att hälsa på. Nu är jag här och allt är sig trots allt likt. Jag har ju varit på denna ö nästan varje sommar ända sedan jag var barn. Denna ö har liksom varit en del av mitt liv. Nu är jag sjukskriven med order att vila och det känns lite konstigt det också. Men det här är ju ett bra ställe att vila på.

Jag körde bil till Lörudden och fick skjuts av Olle N över havet. Själva bilresan var lite speciell för jag valde att köra den gamla vägen och inte den nya motorvägen. Jag åkte genom platser vilka E4:an nyss gick igenom. Platser där bensinmackarna och korvkioskerna numera är nedlagda. Ännu inte rivna, men tysta med mörka fönster. Läby, Månkarbo och andra norduppländska orter, som nu liksom vänder ryggen åt det som varit. I Hälsingland svängde jag och körde den gamla vägen förbi Norrala kyrka. Där var fint som vanligt.

Det märks att det varit varmt. För naturen var liksom mörkgrön som den brukar vara på högsommaren. Inte så där skirt grönt som det annars brukar vara före midsommar. Jag kände mig liksom lite fel i tiden på något sätt. Här på ön brukar syrénen blomma som bäst före midsommar i vanliga fall. Men nu hade den redan börjat bli lite överblommad. Det känns lite vemodigt.

Sålunda har tiden kommit i otakt och jag med den. De vägar jag kör är fyllda med minnen om det som var. Det är fel grön färg för midsommartid. Den syster jag brukar hälsa på är inte hemma. Allt känns lite vemodigt i kväll. Fast ute är det en fin solnedgång som jag skall sätta mig på trappen och beskåda en stund. Jag slipper se på TV, för den har pajat. Lika bra det. 

Peter