God morgon vänner!

Idag blåser det rätt ordentligt. Något som man lägger märke till om man bor på en ö i Bottenhavet. Det är inte storm men kuling kanske. Dock inte styv kuling. Vi gummibåtägare bör avvakta på ön om vi inte vill bli nedstänkta och våta. Jag hade tänkt åka över och handla men det får avvakta till det lugnar ner sig. Klok som jag är har jag alltid ett förråd med reservmat att ta till om man skulle bli inblåst några dagar.

Jag läser en bok om Jean-François Champollion 1790 - 1832). Den brukar jag läsa när jag är här på ön. För det är en intressant och spännande bok. Ni kanske undrar vem Jean-François Champollion var för kille. Det var han som till slut lyckades tyda hur man läser de egyptiska hieroglyferna igen. Hur man läste dessa skrivtecken var ju helt bortglömt i mer än tusen år. De var målade och inristade överallt på fornminnen i Egypten. Men ingen hade en aning om vad som stod där innan Jean-François kom på hur det funkade. Mycket med hjälp av den sten som hittades i Rosetta 1799. På den fanns ju samma text skriven på tre sätt. På egyptiska, dels som hieroglyfer, dels som demotisk skrift, och antik grekiska skrivet med grekiska bokstäver. Men trots det var det ingen som lyckades förstå hur man skulle läsa hieroglyferna. Men Jean-François Champollion som kämpade med detta nästan hela sitt rätt jobbiga liv, kom till slut på hur det fungerade. Han var alltså en av de envisa nördar som varit till stor nytta för oss andra.

Själv har jag svårt att vara envis när något känns jättesvårt. Men Jean-François gav sig minsann inte trots att han hade en rad personliga motgångar. Dessutom levde han i en i Frankrike rörig tid där Napoleon for runt och krigade och ställde till det. Han gjorde ju ett misslyckat försök att erövra Egypten. Det ledde till ett stort intresse för dess antika skatter och historia. Innan hade man mest läst i bibeln om Egypten.

Själv är jag bara lite nördig. Till exempel skriver jag detta på en dator som har operativsystemet Linux. Det är ju lite nördigt. Men inte så nördigt som det var förr i världen när man måste vara expert för att begripa hur det funkade och skriva konstiga saker i en terminal. Nu är det mest som att göra som man gör om man har Windows. Men man slipper allt krångel som detta operativsystem brukar ställa till.

Igår gick jag över ön till den plats som jag bodde på sommaren när jag var barn. Det var väldigt tomt där. Jag såg inte en människa. Min syster Margareta bodde ju där varje sommar och hon brukade flytta ut tidigt och hem sent. Så då brukade jag gå över till henne när jag var här. Men nu var det mörkt och nerdraget i huset där hon bodde. Det kändes sorgligt. Sista åren hon levde pratade vi mycket om livet och dess krånglighet. För det kan vara rätt krångligt. Nu är hon borta och hennes hus var mörkt och tyst. Jag kände mig faktiskt ledsen och vemodig.

Fast annars mår jag rätt bra. Det är som någon sorts inre stress lämnat mig och jag vill inte ha tillbaks den. Jag tycker faktiskt att det känns jobbigt att tänka på att jag måste tillbaks till fastlandet och dess krav till slut.

Det blåser idag

på min bottenhavsö,

träden gungar

i vinden.

Jag ser i spegeln

en äldre man med

rätt mycket skägg

på kinden.

Och havet brusar,

tiden går och vissa

går före de andra.

Alla går vi mot

samma mål.

Fast en del går en väg

som är lite

tyngre att vandra.

Visst saknar jag

dig som gick här en stund, på denna ö

på jorden.

Jag borde berättat

mer hur jag kände,

men just då sakna

jag orden.

Peter