Hej vänner!

I dag kom våren äntligen till Gotland. Det var hur skönt som helst i solen. Kamrat katten föreslog att vi skulle sätta oss på torget i solen och ta en öl. Men jag sa att det behövs väl inte. Men han tjatade och tjatade så till slut blev jag tvungen att göra som han sa. Så vi satt tillsammans i solen mot en varm vägg och myste efter denna långa och kalla vår.

Så har också Lill-Babs gått bort och för några dagar sedan tog Jerry Willams samma väg. Det känns lite tråkigt. Vad jag förstår var bägge bra människor. Dessutom hade de liksom alltid funnits. Jag läste någonstans att Lill-Babs inledde sin karriär 1954 genom att delta i någon sorts sångtävling. Det var ju samma år som jag föddes. Jerry Willams var 12 år äldre än mig och var född i Solna. Hans mamma dog när han var 12 år. Det gjorde min mamma också när jag var 12 år. Så vi hade detta gemensamt jag och Jerka.

En jobbig sak när kändisar som man växt upp med dör är att de påminner en om ens egen dödlighet. De har funnits och funnits, men så är de plötsligt borta. Jag var väl inte den som lyssnade och köpte skivor med Lill-Babs. Men hon fanns där som bakgrundsmusik ändå på något sätt. Och Jerry Willams var ju med i tio-i topp då och då. Ett utmärkt program som lades ner 1974 för det ansågs vara ett kommersiellt program. För det fanns en inflytelserik grupp som tyckte att ungdomar inte skulle utsättas för sådan musik. De borde lyssna på Hoola-Bandola-Band, Blå tåget och Röda Bönor istället. Fast de var väl inte så många som gjorde det, trots en betydande marknadsföring i samarbete med något skivbolag i Vaxholm. Jerry Willams kom liksom bort lite under den tiden. Fast han till skillnad från de som ingick i den så kallade musikrörelsen var en riktig kommunist. Men Jerka kom minsann igen gång på gång. Och ingen jävel kommer ihåg en låt från den så kallade musikrörelsen utom Staten- och Kapitalet. Men då är det oftast Ebba Gröns punkversion och inte Blå tågets tråkvariant folk minns.

Och under hela denna tid sjöng Lill-Babs och Jerry Willams på som små folkhemsanarkister. Begabbade och bespottade av de unga och radikala. Lill-Babs var ju också med på veckotidningsomslagen varje vecka. Mellan matrecept och stickbeskrivningar stod hon som en leende fyrbåk mot all jävla tråkighet. Det pågick alltså en match. Allers mot Folket-i-bild Kulturfront och Allers vann. Hoola-Bandola mot ABBA och ABBA vann. För de var faktiskt roligare. Vem fan vill äta linssoppa när det finns kassler med ananas tänkte folket på 70-talet och lät revolutionärerna hållas tills det gick över. Och vinden vände och pendeln slog över åt andra hållet. Så kan det gå.

Peter