Hej vänner!

Det finns en känsla som jag inte gillar att känna, men som jag känt mycket sista tiden. Det är känslan av förakt. Jag vill liksom inte förakta och känna på det viset. Att känna sig glad, arg eller ledsen ingår i livet och det har jag accepterat att känna på gott och ont. Men förakt vill jag helst inte känna, men det gör jag.

Som de där föräldrarna som hade tänkt gifta bort sin 13-åriga dotter med en vuxen man. För det är tydligen okej att göra i det land de kommer ifrån. Hur fan det nu kan vara det. De blev iallafall dömda för detta jävla tilltag. Men den tilltänkte mannen slapp viss straff av någon anledning. Men när jag hörde om detta blev jag visserligen lite förbannad. Men mest kände jag förakt. För jag föraktar vuxna män som vill gifta sig med småtjejer och föräldrar som gifter bort sin lilla dotter på det viset. För när jag började fundera vad jag kände, var det just förakt.

Eller när den ryske utrikesministern efter det att hans mördarkompis i Syrien använt giftgas mot sin egen befolkning satt och sa att det nog var England och motståndare till regimen som var skyldiga. Han visste att han satt och ljög. Ändå gjorde han det i offentlig TV. Och jag kände bara förakt. Jag blev inte ens arg, utan bara fylld av förakt.

Eller intrigmakarna i Svenska akademin som visar lojalitet med sin perversa franska sexualsadistiska kompis och hans fruga. Arton tjejer har modet att offentligt berätta vad han gjort mot dem. Han har dessutom läckt blivande nobelpristagare som ett jävla såll. Frugan hans har varit med och beviljat pengar till sin egen affärsverksamhet. Men då skriver grabben med det konstiga namnet Horace ett inlägg fullt av taskigheter mot den ständige sekreteraren. Som om det var hon som gjort allt det ovanstående fula. Och jag kände bara förakt.

Så där är det hela tiden. Jag vill känna mig ledsen och arg. Men det enda jag känner är förakt. Det är en jobbig känsla. För det finns ett inslag av överlägsenhet i den som är obehaglig. Att man känner sig finare och mer moraliskt högstående på något sätt. Och så vill jag inte känna. Jag vill kunna säga som dramatikern Terentius (född 195 f.Kr., död 159 f.Kr.) Homo sum: humani nihil a me alienum puto. -- ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande.” Jag vill känna förståelse för mänsklig svaghet. Men det finns ta mig fan gränser.

Jag kom att tänka på andra ord som börjar på ”för….”. För det finns många ord som börjar på ”för..”. Som ”förkänsla, förtörnad, föranleda, förbereda, förbrylla, förbud, förhud, förarga och förälska”. Säker finns det massa till ord som börjar på ”för..” som jag för tillfället inte kommer på. För.. verkar ha något med att det händer innan det som kommer i nästa led. Som förkänsla som innebär att man anar att något kommer att hända. Eller förälska som är början på det älska som kommer när man blivit normal igen.

Att var förälskad är ju bra om man inte är det i mer än en person. För då är det besvärligt. Fast muslimer kan ju ha flera fruar. Fyra stycken tydligen. Fast det gäller bara killar. Tjejer får inte ha fyra män. Det är orättvist. Men det finns visst ställen i Himalaya där en tjej gifter sig med en kille och alla hans bröder. Konstig men alldeles sant. Men i Sverige är det endast tillåtet med en fru eller en man. Fast man får ha flera katter. Men jag tycker det räcker med en. Han tycker säkert att det räcker med en gubbe.

Men ”förbrylla” är ett konstigt ord. För det som skall hända är tydligen att man senare skall bli ”bryllad”. Först blir man förbryllad för att senare bli bryllad. Men hur man blir då är jag lite osäker på. När man blir förälskad blir man dock inte riktigt normal. Det är jag säker på.

Peter