God morgon vänner!

Jag kom att tänka på genvägar. Ni vet de där stigarna över gräsmattor som uppstår när någon landskapsarkitekt eller gatuplanerare, missat att den närmsta vägen mellan två platser är rak linje. När området är nytt går de flesta runt på gatan enligt planering. Men så kommer några små ungar som har bråttom till skolan eller bussen och genar den snabbaste vägen. Redan då blir det liksom en stig över gräset. Då det funkade bra dagen innan, så tar de små anarkistiska pionjärerna samma väg dagen därpå. Och efter några dagar är det en stig där det förut inte var någon stig. Och nu är den så upptrampad att även vuxna som har lite bråttom börjar ta den. Nu borde de som anlägger gångbanor inse att människan är så funtad att hon väljer den snabbaste vägen mellan två platser, om det går. Alltså borde man genast stenlägga den nya praktiska genvägen. Men det gör man oftast inte, utan envisas med att man bör gå som planerat. Det gör väl en del de dagar det är blött och slaskigt och den fina genvägen förvandlad till lervälling. Men småungar på väg till skolan klafsar på som vanligt till plugget. Och när det torkar upp, kutar alla den vägen fast det inte hade planerats vara en stig där. Ofta tjänar man väl bara några sekunder på att gena, men det är det värt.

Jag gillar dessa vägar som bara blivit till och stör den planering som de som bestämmer gjort. En väg som blev till helt oplanerat av överheten. En frihetlig väg som kommit till av praktiska skäl. Inte i protest. Utan ett utslag av gemensamhet och förstånd. Ty den närmaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck. Vilket härmed bevisar att till och med små ungar på väg till skolan begriper sig på geometri. Quod erat demonstrandum (vilket skulle bevisas).

Peter