Jag stod vid
fyra vägars möte
och undrade
varthän jag skulle gå.

För kartan den
var trasig och gick
inte att förstå.

Och dimman den låg
tät över platsen
där jag var.

Och det blev
kallt och natt,
men jag stod ändå kvar.

Jag väntade
på solen skulle stiga,
brinnande i öst.

På morgonrodnads himmel
och nån sorts hopp
och tröst.

Men den natten
den var mörker
och den morgonen var grå

Så utan hopp
och riktning,
så fortsatte jag gå.

Jag knallade väl på
och tog ju
steg och kliv.

Och plötsligt så har
jag gått en bra bit
på mitt liv.

Här finns ju inget
mål att längta till
och så.

Bara livets gåta,
omöjlig att
förstå.