Hej vänner!

Igår var det minnesdag över Förintelsen. Det finns alltså ingen som helst anledning att vara glad och det  är jag inte heller.  När jag var ung fanns det ju många överlevare som kunde berätta om Förintelsen. Men nu är snart alla de som var med om detta helvete döda. Jag föddes ju bara nio år efter det koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. Det skedde den 27 januari och därför är minnesdagen just detta datum.

Jag har ju skrivit om denna dag förut. Men i år känns det jobbigt. För jag tycker det är för mycket elände och otäckheter som påminner mig om att ondskan inte tog slut 1945. Utan den fortsätter och fortsätter. Vad fan är det för fel på mänskligheten egentligen?

Nyheterna kan man ju inte titta på längre utan att må dåligt. Som Hamlet så riktigt  påpekar ”Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”. Så han var ju rätt uppgiven han med.

Det är alltså söndag. När jag vaknade hade jag lite ont i  halsen och i huvudet. Antagligen är ett virus på ovälkommet besök. I min kropp pågår alltså en strid mellan försvarare och angripare. Det har ju alltid hittills slutat med att min kropp vinner efter några dagar. Detta oavsett om det är virus eller bakterier som skall kämpas ner. Vid några tillfällen i mitt liv har jag fått ta hjälp av antibiotika för att bli frisk. Men jag söker undvika sådan medicin utom när det är absolut nödvändigt. Det bör vi egentligen alla göra för att inte de små rackarna skall utveckla resistens mot våra mediciner. Men tyvärr verkar det försent och jag hörde på  radio i morse att antalet mot antibiotikaresistenta bakterier blir allt fler och att vi snart är tillbaka där vi började före upptäckten av penicillinet. Då man riskerade dö om man fick lunginflammation, gonorré eller stack sig på en pinne. Det är jävligt otäckt att tänka på.

Vi riskerar alltså förlora mot ett gäng mikrober. Det borde leda oss till ödmjukhet och göra oss mindre kaxiga. Men detta verkar inte vara fallet. Det uppfinns tekniska grejer som skall underlätta livet för oss och vi kan skicka upp raketer i världsrymden. Men så kommer en liten bacill och sträcker upp långfingret framför vår näsa och väser: ”I’m back and you don’t  have a chans to beat me”. Baciller pratar nämligen engelska med italiensk brytning. Utom stafylokocker som pratar ryska och gonokocker som sprider gonorré som snackar franska, på ett förföriskt sätt. ”Je t'aime” viskar de medan de hoppar runt och ställer till det.

Numera är ju även dessa otäckingar ofta resistenta mot antibiotika och man bör nog undvika ett alltför vidlyftigt sexliv för att slippa träffa dem och deras hemska kompisar. Det är ju trist för de som unga och har en massa grodor att kyssa innan de hittar sin prinsessa eller prins. Men så är det.

Jag håller alltså på att bli förkyld. Det hade alltså varit bra om man haft ett litet glas konjak att bekämpa denna förkylning med. Men det har jag inte, utan tvingas möta denna åkomma utan adekvat medicinering. Blott te med honung har jag att ta till mot detta virusangrepp. Virus pratar förresten utpräglad värmländska. Nyss hörde jag att de sa: ”Gu', va' han strir! Han ä' ju gôrträlig”.

Trevlig söndag

Peter