Hej vänner!

Jag var och hälsade på min far, mor och äldsta syster i helgen. Hör det var ju alla helgons dag och då passar det ju bra att hälsa på de döda man känner och vill hälsa på. Jag hade med mig några ljus som jag tände och stod där och kände mig lite högtidlig och vemodig. Själv tycker jag inte om döden. Man kan faktiskt säga att jag är en stark motståndare till denna. Men det är ju egentligen rätt meningslöst, då man ändå inte har en chans att slippa undan.

Jag försöker låta bli att tänka så mycket på döden. Antagligen är det därför jag tänker så mycket på den. Det är ju en värdelös teknik att försöka låta bli att tänka på något, för då tänker man ju bara ännu mer på det man försöker låta bli att tänka på. Livet är alltså en kort historia för oss ateister. De troende har ju det bättre, för för dem finns ju en oändlighet av paradis framför dem när de dött. Men för sådana som mig är det bara ett jävla tröstlöst mörker som väntar. Som en evig november fast tråkigare. Fast det är klart att det vore kul om någon tänkte på mig och kom och tände ett ljus eller två på min grav. Fast då tror jag man struntar i vilket, död som är.

Men att tända ljus på gravarna är en fin tradition. Speciellt på kvällen blir det fint på kyrkogårdarna i novembermörkret. Ljus är ju lite som livet på något sätt. Det tänds, brinner en stund och till slut så slocknar det. Just nu tycker jag det brinner lite väl fort förresten. Det känns som jag fyllde 50 i förrgår och nu är jag plötsligt 63. Hur fan gick det till? Livet känns plötsligt så skrämmande kort.

Jag är alltså rädd för att dö. Jag har nu också levat så länge att en del som jag känt har haft det dåliga omdömet att gå och dö. Detta trots att jag sagt åt dem att låta bli. Nu hoppar min katt upp på skrivbordet och vill bli klappad. Men det är lite svårt att skriva med en katt bland tangenterna, så jag lyfte ner honom. Han är nog inte rädd för att dö förresten. För jag tror inte han har en aning om att han en dag skall göra det. Han lever nog i nuet och bekymrar sig föga för vad som komma skall. Det är iallafall vad jag tror. Men vi människor är ju väl medvetna om hur det kommer gå till slut. Det är väl de som skrämt oss till den milda grad att vi hittat på himmelriken, paradis och själavandring. Det känns så definitivt att det bara skall ta slut en dag.

Sådana där muslimska extremister tror visst att om man dör som martyr kommer man till paradiset och blir omhändertagen av en massa jungfrur. Låter ju bara jättejobbigt. En massa tonårstjejer som babblar om musik man inte begriper, smäller i dörrar och sminkar sig så de ser fåniga ut. Om jag nu i paradiset nödvändigtvis skall tas om han av damer, så låt dem åtminstone vara i en mogen ålder så man har något gemensamt att snacka om. Sedan vore de ju bra om de kunde göra kåldolmar och kokt torsk med äggsås, för det är ju gott. Därefter bjuder jag damerna ifråga på champagne och sedan hopp i säng. Man är ju ändå i paradiset, menar jag och det är ju de också. Vilket säkert är en överraskning för dem. Bergis kommer de protestera och säga: "laga käk och hand om en gubbe. Skall det kallas för paradis det". Men jag får väl göra mitt bästa för att muntra upp dem. Låter jobbigt. Jag tror inte jag skall bli muslim och dö martyrdöden, trots allt. Inte nog med att man skall vara död. Man kommer ha massa trevliga med ack så besvikna damer att ta hand om. "Han var ju inte så kul när han levde. Men som död är han ju jättetråkig" kommer de bergis att säga. Och sådant vill man ju verkligen inte höra.

Vikingarna trodde ju att de kom till Valhall om de dog i strid. Det fanns visst en del tjejer där som kallades valkyrier. De hjälpte visst till med serverandet av käket men annars var de med och slogs och firade med andra slagskämparna.  Det fanns ju en gris där som hette Särimner som man kunde slakta och käka upp varje kväll. Men nästa dag var han återställd och det vara bara att slakta honom igen. Praktiskt och bra minsann.

Den engelska poeten John Donne (1571 - 1631) skrev ju en berömd dikt om döden. Den lyder:

"Death, be not proud, though some have called thee
Mighty and dreadful, for thou art not so;
For those whom thou think'st thou dost overthrow
Die not, poor Death, nor yet canst thou kill me.
From rest and sleep, which but thy pictures be,
Much pleasure; then from thee much more must flow,
And soonest our best men with thee do go,
Rest of their bones, and soul's delivery.
Thou art slave to fate, chance, kings, and desperate men,
And dost with poison, war, and sickness dwell,
And poppy or charms can make us sleep as well
And better than thy stroke; why swell'st thou then?
One short sleep past, we wake eternally
And death shall be no more; Death, thou shalt die."

Men som sagt han dog 1631 och motbevisade väl på ett sätt därmed sin egen dikt.


Peter