Hej vänner!

Jag undrar vad det är med mig och bibeln. Ni som regelbundet läser denna blogg (två stycken ungefär) undra kanske vad det är med mig och bibeln. Ena stunden är jag den värsta gudsförnekare och ateist för att i nästa citera den heliga skrift som den värsta frikyrkopastor. Men jag är på något sätt fascinerad av dessa gamla texter och språket i dem. Den senaste versionen tycker jag är så där. Då gillar jag bättre 1917 års översättning som var den som gällde när jag var barn. Men det är något med texter som är mer än två tusen år och beskriver hur folk känt och funderat. Där satt någon kille kär och galen och skrev ner följande:

"Huru skön är icke din kärlek,
du min syster, min brud!
Huru ljuv är icke din kärlek!
Ja, mer ljuv än vin;
och doften av dina salvor
övergår all vällukt."

Eller:

"Du har tagit mitt hjärta, du min syster, min brud;
du har tagit mitt hjärta med en enda blick,
med en enda länk av kedjan kring din hals."

Skriver man sådant är man förbanne mig kär som en klockarkatt. Det sista citatet tyder dessutom på att det var kärlek vid första ögonkastet. Ni kanske inte tror på sådant och tycker det är romantiskt larv. Man jag är ju en jävla romantiker och vet att sådant förekommer. Å andra sidan har det hänt att det gått över redan vid det andra ögonkastet. Eller i värsta fall morgonen därpå. Nu var det mycket mycket länge sedan man riskerade att drabbas av sådana besvärliga historier, vilket är väldigt skönt. Som den store författaren Hjalmar Söderberg skrev: "Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt." En helt riktig analys. Han skrev förresten också: "Det var alltid mitt tungsinne som gjorde mig skarpsinnig." Kul för honom. Själv tycker jag nog att det i mitt fall inte bidragit till så jävla mycket. Mest till ett antal dumma och ogenomtänkta beslut som ställt till det.

Jag är förresten lite unik har jag kommit på. Då menar jag inte att jag är lite ovanlig. Vilket en del nog lagt märke till och skakat på huvudet åt. Men jag är ovanlig för att jag en gång i tiden var en jävligt medioker skolelev med betyg som inte var mycket att skryta om, som till slut blev psykolog. Då det är mycket svårt att komma in på denna utbildning är de flesta med detta yrke, folk som haft lätt för sig i skolan. Själv blev jag betydligt bättre först andra gången jag gick igenom klass nio. Den första gången var det rätt bedrövligt. Jag gick om ett år extra på gymnasiet också förresten. Men då var det kärleken som ställde till det. Då i form av den mer olyckliga varianten. Inte den som det står om i Höga visan.

Men jag tror ibland att en av de största tillgångarna jag haft i mitt yrkesliv är att jag en gång var en klart mindre ambitiös och framgångsrik skolelev. En som nog betraktades besitta begränsade intellektuella resurser. För jag vet att man trots det kan bli framgångsrik i sitt yrkesliv, även om man har lite kämpigt som barn och ungdom. Och det är ju bra att veta. Fast det är ju lite speciellt att det som en gång var mina svårigheter, till slut blev en av mina största tillgångar.

Jag var alltså som barn och ung en människa med brister och tillkortakommanden och på den vägen är det. Men en sak som är skön numera är att jag inte känner någon skam över detta eller ett behov av att visa upp mig som något bättre än jag är. På det sättet har jag blivit modigare och ärligare på gamla dar. Vad ni ser är vad ni får. De som inte gillar det får väl tycka att jag är dum och tråkig. Ytan är i detta fall helt i överensstämmelse med innehållet. Jag önskar ibland jag kunde bjuda på något bättre. Men det kan jag tyvärr inte.


Trevlig onsdag


Peter