Hej vänner!

Det är onsdag och jag är ledig. En del av er kanske tycker det är konstigt att jag redan i denna späda ålder på 63 år är rätt upptagen kring åldrande och död. Kanske beror det på att min mamma dog ung och jag med bred marginal överlevt henne. På något sätt fick jag för mig att min tid var utmätt till att bli lika gammal som henne och nu blir jag förvånad för varje år detta visat sig fel. Min pappa blev ju äldre och med tanke på hur mycket han rökte förvånansvärt gammal. Men mot slutet drabbades han av en rad allvarliga åkommor som alla var rökningsrelaterade. Jag är en mycket stark motståndare till rökning och kan inte begripa att en sådan produkt får säljas. Om det är någon oförståndig person som läser detta, så är min starka rekommendation att sluta vara oförståndig och göra allt för att sluta med denna vana.

Jag är alltså bara 63 år och känner mig gammal. Det är naturligtvis dumt. Jag har ju träffat många som är betydligt äldre än mig som verkar hur pigga som helst. Men det är inte det som det handlar om. För jag har ofta känt att jag inte hör riktigt hemma i den tid jag numera befinner mig i. Och nu känner jag mig mer främmande än någonsin. Fast än är det väl långt kvar innan man sitter på en grön soffa i parken och matar duvor. Men lite orolig är man ju för hur det skall bli. Rätt som det är sitter man väl i en liten lägenhet och får besök av hemtjänsten i form av en ung snygg dam som tittar på en med avsmak och ställer fram något äckligt från storköket att värma i micron. Sedan pratar väl hon med en som man är lite dum i huvudet, innan hon rusar vidare.

Men jag skulle i varje fall vilja se mitt barnbarn växa upp. Till han har blivit så stor att han kan följa sin morfar till resturang Pelikan på söder i Stockholm och dricka en öl och käka köttbullar med gräddsås. Sedan börjar det väl bli dags att packa ihop grejorna. Men några goda råd kommer jag inte att ge honom. Kanske skall jag bjuda hem honom till min lägenhet för att presentera honom för den unga damen från hemtjänsten förresten. Det kanske kan bli något. Men den jävla micromaten från storköket får hon ta med sig. För jag äter hellre en duvjävel som jag slagit ihjäl med käppen än sådant. Med gräddsås och gelé blir det nog ok. Jag har sålunda introducerat mitt barnbarn Elis för en jämnårig dam samt ätit duvbröst med gräddsås. Sedan är det väl bara att ställa in cykeln och tacka för sig.

Det finns ju de som tror på att det finns ett liv efter döden. Det tror inte jag. Men jag vet att det finns ett liv före döden, som man bör göra något vettigt av. Det ägnar jag mycket tankar åt nu för tiden.  Vi får se vad jag kommer på. Dikt på det:

En gång stod
jag vid Stilla Havet
och det var hårt
och kallt.

Jag grät där
i min ensamhet,
när jag förlorat allt.

Men livet har
gått vidare och
och åren läggs
till år.

Och något ligger
det väl i att
tiden läker sår.

Och visst har
det vart mörkt ibland
och ganska så besvärligt.

Men sen jag träffa
dig har det oftast
varit härligt.



Peter