God kväll vänner!

Min syster berättade att hon sett i tidningen att min första flickväns mamma har dött. Jag kollade och det stämde. Det gjorde mig väl inte så förvånad, då damen ifråga måste vara en bit över 80. Jag har ju inte träffat henne på på 45 år och ej heller hennes dotter. Tänk var tiden går. En gång var jag alltså pojkvän i det huset och jag undrar vad min dåvarande flickväns mamma gillade att ha mig där. Antagligen tyckte hon att det var så där halvkul. Jag var ju inte någon svärmorsdröm precis. Det var en mycket intellektuell familj med bildade föräldrar. Vet inte riktigt vad de tyckte om mig. Men de var faktiskt väldigt snälla mot mig på alla sett. Och nu har denna snälla kvinna gått och dött på gamla dar.

När jag var 16 år hade jag velat säga till min dåvarande flickväns föräldrar: "Ha hopp om förbättring. Jag är inte så dum som ni tror. En dag kommer jag till och med gått på universitetet och blivit legitimerad psykolog." Men det hade de nog inte trott på. För den de träffade från början, hade minsann gått nionde klass en gång tidigare och var nu inne på reprisen. Behövdes liksom två gånger för att jag skulle lämna dessa studier bakom mig. Men den andra gången gick det ju faktiskt rätt bra. Men bara det faktum att jag behövde två år för att klara det som de flesta  andra klarar på ett, var ju ett rätt dåligt tecken. Jag har också sett bilder på min klädsel och frisyr i den åldern i början på 70-talet. Det var för jävligt hur jag såg ut. Min dåvarande flickväns föräldrar var säkert bekymrade vad dottern ifråga dragit hem.

Hela denna historia slutade i en riktig jävla katastrof. Sorg, svartsjuka och förtvivlan är bara förnamnet. Men innan dess var det ju en hel del ung förälskelse och lust. Men nu har det alltså gått en himla massa år och birollerna i detta drama börjar tacka för sig. Det känns vemodigt på något sätt.

Rocksångaren Rod Stewart sjunger ju i en sång att "The first cut is the deepest" och det ligger nog något i det. Nu skall jag gå och fixa kaffe och ropa in katten.


Peter