Hej vänner!

I morgon är det Sveriges nationaldag. Jag vet inte riktigt hur jag skall fira denna dag. Men det får väl ge sig. Det finns ju inte mycket av regler och traditioner vad gäller detta. I Norge vet man ju att man bör klä sig i folkdräkt och gå och kolla in när barnen tågar genom den stad man befinner sig i. I Sverige har det ännu inte utvecklats något sådant, vad jag vet.  Men om jag hade en folkdräkt skulle jag minsann dra på mig den. För jag skulle säkert klä i ett sådant plagg.

Jag kom att tänka på författaren Pär Lagerkvist. För han är på något sätt svensk som en nationaldag. Han fick förresten nobelpriset 1951. Han växte upp i ett religiöst hem inspirerades mycket av bibeln och de kristna berättelserna. Men vad jag förstår var han inte speciellt troende för det. Han har skrivit en dikt som jag tycker beskriver ett land som jag känner igen men som inte längre finns. Pär Lagerkvist var förresten anti-nazist och hans bok ”Bödeln” brändes på bål i Tyskland av nazisterna. Den dikt jag tänker på är:

”Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrån min gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng
och mogen råg och blomstersäng,
och Han som över allting rår
från år till år.

Där låg i solen gård vid gård
inunder Herrens trygga vård,
och klara klockor ringde fred
till jorden ned.

Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är från evighet.”

Nu vet jag att ni säkert läst denna dikt tidigare. Men den kan man gott läsa en gång till. Kanske ni tycker det är lite för mycket idyll och Skansen över texten. Som om den handlar om något som varit och försvunnit. Men vi som gick i skolan på tramporglarnas och bönernas tid har svaga minnen av lavendel och krattade trädgårdsgångar. En del av oss har väl minnen av en förlorad barnatro också. Mycket var annorlunda i denna svart-vita tid, när alla såg på Hylands hörna och man kunde gå till postkontoret och sätta in sina sparpengar. När man kunde få en telefon från televerket, som levererades av en gubbe som kom i brandgul bil. Det var bara att beställa så fick man sin apparat några veckor senare. Och det värsta som kunde drabba nationen var att skådespelaren Per Oscarsson bestämde sig för att strippa i ovanstående hörna. Nu vet jag att det hände massa otäcka saker även då. Men som barn hängde man väl inte med så noga. Fast jag var väldigt rädd för att det skulle bli krig minns jag. För då skulle det komma atombomber och döda hela ens familj. Sannolikt från öster skulle dessa atombomber komma och bränna upp allt och alla. Skulle kunna hända när som helst. Så jag var ofta skraj för detta. Men sedan fick man annat att tänka på och glömde bort att kriget skulle komma endera dagen. Men första måndagen varje månad tjöt flyglarmet och då trodde man att det var dags att bli uppbränd. Men eftersom de vuxna verkade rätt obekymrade över detta så var det bara att leka vidare.

I detta land växte jag alltså upp. I dess trappuppgångar luktade det kåldolmar och tobaksrök. I dess skolor började dagen med ”fader vår” och psalmsång till tramporgel. Men 1968 var jag 14 år och vi började gå in i den moderna tiden. Åren därefter var ju mest en jävla röra av dumheter, olycklig kärlek och oordning. Så en dag tittar man upp och märker att det inte längre spelas tramporgel när man som bäst behöver det. Men som Hjalmar Söderberg  så riktigt påpekat:
"Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt."



Peter