God morgon vänner!

På onsdag inträffar alltså sommarsolståndet. Därefter vänder det och blir allt mörkare igen. Det är dumt för jag tycker om de ljusa nätterna. Men det är inget att göra åt. I augusti är det mörkt igen, vilket visserligen gör att kräftlyktorna lyser finare om kvällen.Men det är väl egentligen det enda som är bra med det tilltagande augustimörkret. Sedan blir det höst och på natten ser man stjärnorna på himlen.

Mörker är annars oftast förknippat med ledsamhet och död. Många är ju dessutom rädda för mörkret och vad som kan finnas där. Spöken, vampyrer och troll jobbar ju i mörker. På dagarna sover de i sina mörka hemvist. Men så blir det natt och mörkt och då kliver de upp och går runt och skräms. De är alltså till skillnad från oss rädda för ljuset. Troll skall visst dessutom spricka om de träffas av ljus och då förstår man att man blir skraj.

Mörker är alltså för det mesta en tråkig historia. Men det finns ju mysigt mörker också. När man ligger i mörkret nära någon man älskar till exempel. Då får man ju liksom en liten egen plats i världen tillsammans, för en stund. I denna kan man värma sin frusna själ och sina frusna fötter. Dock bör man inte värma sina frusna fötter på sin älskade, för då skriker hon. Sin själ kan man däremot värma tillsammans.

Mörker är ju egentligen brist på ljus. Ju större brist ju mörkare blir det. Så mörker är ju egentligen bristtillstånd. Som ondska är en brist på godhet. Eller som dumhet är en brist på klokskap. Men, som sagt, mörker är till skillnad från ondska och dumhet inte enbart av ondo. Att en mörk natt ligga utomhus i sin varma sovsäck och se på stjärnorna är ju till exempel en upplevelse. Man blir liksom en del av universum. Då kan man tänka: "Här ligger jag på detta blå klot i rymdhavet och ser ut mot oändlighetens horisont".

I bibeln står det att mörkret var före ljuset. Sedan sa gud "varde ljus" och såg därefter att "ljuset var gott". Han var tydligen lite osäker på detta, innan han skapade ljuset. Men när han väl gjort det kom han på att det var en bra idé. Han märkte att allt blev liksom lättare i ljus än i mörkret. Nu tycker jag att han i samband med att han upphävde ljusbristen kunde gjort något åt ondskan. För den är det ta mig fan ingen brist på i världen.

När man är deprimerad blir ju världen liksom mörkare och gråare. Jag undrar varför. Är det något vi lärt oss att ledsenhet och mörker hänger ihop. Eller blir vår syn på något sätt sämre på riktigt. Men det är väl belagt att att det finns årstidsbundna depressioner. En del blir deppade av höstmörkret och en del av vårens återkommande ljus. För de sistnämnda är alltså paradoxalt nog det tilltagande ljuset ett jävla mörker!

Nu är det dax för frukost!


Peter