Hej vänner!

Så är det då fredag igen. Nästa vecka är det midsommarafton på fredag och sedan går jag på en lång och välförtjänt ledighet. Konstigt att det heter midsommar förresten. Det låter ju som något som borde hända mitt på sommaren och inte i början. Men det har väl med att sommarsolståndet inträffar runt de dagarna. Alltså när dagen är som längst och natten som kortast. Det låter annars som något som kunde drabba en man som ligger i sommarsolen och funderar. Men det är det alltså inte alls. Och den lössläppthet som inte är helt ovanlig på midsommarafton har inget som helst med detta att göra.

Själv är jag mycket traditionsbunden vad gäller midsommarafton. Då bör man äta sill och potatis som förrätt. Det kan gärna finnas några ägg med lite majonnäs, stenbitsrom och en dillknippa också. Sedan vill jag ha inkokt lax med hollandaisesås och några sparrisar. Det är lite besvärligt för till sillen vill man ju ha OP men till laxen en torr kall prosecco.  Kanske en Castelforte blir bra. Men att dricka nubbe före vinet brukar ju inte vara helt lyckat. Men det är inget att göra. Är det midsommar så är det. Sedan får man käka lite god ost. Varför inte en skiva Boltjärn blå från Strömmens gårdsmejeri. Till det passar lite portvin tycker jag. Sedan är man mätt som en plätt så någon dessert orkar man inte med.

Efter detta kan man vila lite och nynna på ”Visa i midsommartid” av Rune Lindström. Den börjar ju ”Du lindar av olvon en midsommarkrans”. Det tycker jag är lite konstigt för jag tycker det måste finnas bättre saker att linda till midsommarkrans är olvon. Det är ju en buske med lite konstig blomställning. Men annars är det en väldigt fin och spännande text med en mollton som fångar midsommarnatten. ”Nu tager du månen från Blåbergets kam att ge dig en glorias sken. Och ynglet som avlas i gölarnas slam blir fålar på flygande ben”. Sådana textrader är spännande att fundera över. Nog för att det brukar avlas en hel del i midsommarnatten, men det brukar ju visa sig mer våren därpå. Ungefär i maj ”När lillan kom till jorden”. Det är ju också en fin sång som på ett sätt handlar om midsommarnatten.

Själv är jag ju ofta berörd av mollton och vemod. Inte så att jag går omkring och är deppad hela tiden. Men det är något i detta som känns som det är en del av mig och den jag är. Som om en del av mig är som en midsommarkväll i Hälsingland, när näcken spelar en vemodig polska i forsen och de små kullkorna pinglar hem för kvällsmjölkningen. Och himlen är djupblå någon halvtimme, innan solen på nytt kommer färga himmelen röd i öster.  Själv sitter jag från solnedgång  till soluppgång i midsommarnatten på en sliten trapp och känner mig vemodig.

Som den store poeten Harry Martinsson skriver:

”Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav. ”

Peter