Hej vänner!

Idag har jag varit ute på årets första långcykling. Nu tänker jag inte berätta hur många mil jag cyklade, för det skulle verka lite skrytsamt. Men jag cyklade ganska långt med tanke på ålder och att jag inte tränat något sedan i oktober förra året. Det var en ovanligt fin cykeltur. Lärkorna sjöng lyckliga över mitt huvud nästan hela vägen och blåsipporna blommade överallt. Jag kom att tänka på blåsipporna och deras fina färg. Nu finns det ju blåsippor som inte alls är himmelsblå utan rosa och jag har faktiskt en gång sett vita blåsippor. Men nu kom jag och tänka just på att blått är längtans färg. Varför blått är längtans färg vet jag inte. Blå vårkvällar när koltrasten sjunger är ju längtans kvällar. Kanske är det därför blått är längtans färg. 

Våren är ju förresten längtans tid hela den. Katterna längtar ju rätt ordentligt redan i mars och går runt och ropar ut sin längtan. Fast min katt längtar inte så mycket efter kattflickor. För han slipper fundera på sådant alltför mycket. Tack vare ett mindre ingrepp i ungdomen, har han numera andra och viktigare saker att tänka på än ”köttets lust och själens obotliga ensamhet”, som Hjalmar Söderberg uttryckte det. Själv har man ju funderat en hel del på detta under årens gång. Ibland har det tagit en jävla massa tid ifrån en, då man borde funderat på andra saker. 

Smurfarna är ju blå av någon anledning. Det skall visst komma en ny film om smurfarna såg jag i tidningen. Det var en recensent som skrev att den inte var lämplig för barn på grund av bristande kvalité. Så dåligt tyckte han denna film var. Själv har jag aldrig varit speciellt intresserad av smurfar.  Aldrig längtat efter att se smurfilmer trots att huvudpersonerna är blå. 

På engelska säger man ju ”feeling blue” när man känner sig deppad. Men när jag känner mig blå är jag liksom mer längtande vemodig. Ibland nostalgiskt längtande vemodig. När jag är deppad känner jag mig mera smutsgrå. Som en tidning i rännstenen liksom.

Peter