Hej vänner!

Som en del av er vet har det inträffat något sorgligt i mitt liv. Det är det som är orsaken till att jag inte skrivit på länge. För jag tycker inte det här känns som rätt forum att berätta om personlig sorg. Men då det mest varit det jag tänkt på, har jag liksom inte haft något annat att skriva om. För när allt känns sorgligt, kan man inte skriva om roliga saker. Och de allvarliga saker man eventuellt kunde skriva om, känns liksom inte viktiga de heller. Så då finns det inget kvar att berätta.

Men idag är det onsdag och som ni kanske kommer ihåg är jag ledig på onsdagar nu för tiden. Ute är det sol och ganska kallt för att vara i Visby. Så egentligen borde jag väl gå ut och göra något. Gå en promenad till exempel. Eller gå till biblioteket och lämna tillbaks några låneböcker, som jag inte har läst. 

Det är egentligen fantastiskt att det finns bibliotek dit man kan gå och helt gratis låna böcker. Man kan undra varför just denna service är gratis. Eller rättare sagt att ingen försöker avgiftsbelägga och privatisera denna tjänst. Men det är väl bara en tidsfråga innan så sker. 

Mitt bibliotek är förresten ett ovanligt fint bibliotek. Där finns exempelvis också ett trevligt café i foajén, där man kan fika och läsa en bok. Tyvärr har jag sedan några år fått svårt att läsa böcker av någon anledning. Det är som jag inte längre har den ro som krävs, vilket är tråkigt. Mina tankar glider iväg på annat.  

Jag hade en sådan där bokslukar-period när jag var sådär mellan tio till tretton års ålder. Jag läste massa böcker av skiftande kvalitet. Jag lånade rätt mycket på biblioteket och det var väl rätt bra böcker. Men jag läste också alla böcker som den engelska författarinnan Enid Blyton knåpat ihop. De var inte tillräckligt fina böcker för att få finnas på biblioteket. Så dem fick man önska sig i födelsedagspresent eller julklapp. Jag tyckte att de var jättespännande och hur bra som helst. Men gick man till bibblan och frågade efter en sådan bok snörpte tanten där med munnen som hon käkade på en citron och sa att man inte hade sådan litteratur. Likaså om man ville låna en bok om flygaresset Biggles, skriven av den lite rasistiska författaren kapten W.E Johns. Men de var spännande och inte fan blev jag rasist för att jag läste dessa böcker. Jag läste alltså en hel del ”dålig” litteratur som barn. Men en bra sak med detta var att jag blev en jäkel på att läsa.

För några dagar sedan var det förresten semikolonets dag. Själv är jag värdelös på detta skiljetecken. Jag vet liksom inte riktigt när det skall användas. Dessutom tycker jag om korta meningar. Jag läste på lite och då stod det att en gubbe som hette Aldo Manuzio hittade på detta skiljetecken år 1494. Varför har jag inte riktigt begripit. Men det är i varje fall ett trevligare skiljetecken än utropstecknet som används i tid och otid! Skrikigt och besvärligt!!!. Allra värst är det när det följer ord skrivna i versaler. DET BORDE FÖRBJUDAS!!! Jämfört med sådant otyg är semikolonet ett betydligt bättre skiljetecken. Men jag tycker punkt är bäst. Dikt på detta:

Just nu är jag vilse,

i livets

susande skog

Det mörknar

runt omkring mig

och mycket som varit dog

För stigen försvann 

i riset och det

blev grått och kallt

Så står jag förvirrad

och sorgsen och undrar
var det allt?

Peter