God morgon vänner!

Jag är trött för jag har sovit dåligt de senaste två nätterna. Det beror på att jag har haft ont i höger öra. På dagen igår gjorde det inte ont, men jag hörde jävligt dåligt på detta öra. Man brukar ju säga att man har lock för örat när detta fungerar dåligt. I sa fall har jag alla locks moder för mitt högeröra. Mitt vänstra öra har sedan tidigare inte varit optimalt fungerade. Men när nu också högern lagt ner, är jag jävligt lomhörd. Mitt högra öra gör alltså ont på nätterna och har nästan helt slutat fungera på dagarna. Numera fyller det mest en kosmetisk funktion. Men det gör det på ett utmärkt sätt. Ty mina öron är, enligt min uppfattning, riktiga praktöron till utseende. Men rent funktionellt är de för närvarande rätt värdelösa.

Nu  ställer min lomhördhet inte till så mycket den här helgen. För det är bara kamrat katten och jag som skall umgås denna helg. Och vi behöver inte prata för att förstå varandra. Vi förstår varandra ändå via tecken och tankeöverföring. Inte minst våra telepatiskta gemenskap underlättar, nu när mina öron signalerar error och tilt. En sak som jag har lagt märke till när jag översätter det han säger, är den tydliga maktrelation som föreligger. Det är hela tiden han, som på ett tydligt och bestämt sätt, bestämmer. Man får liksom klara och tydliga order: ”matdags gubbe, öppna dörren gubbe, klappa mig gubbe”. Själv har man inte ett dugg att säga till om. Skulle man protestera så skulle han bara flytta in till vår snälla granne Gunvor, som han gillar. Så det är bara hålla käft och lyda. För man skulle känna sig väldigt ensam om han flyttade. 

En bra sak med att höra dåligt är att man slipper lyssna på nyheternas sorgliga meddelanden. För det har blivit allt svårare. Jag tycker det har blivit jättejobbigt. Oftast blir jag ledsen, förbannad och känner mig maktlös. Obegriplig är människors ondska och jag begriper mig inte på den, vilket jag med mitt yrke borde göra. Ytterligare ett exempel på min bristande yrkeskunskap. Borde nog byta jobb.

Ute är det dimmigt idag. Jag ser inte ens domkyrkan från mitt fönster fast den ligger bara 200 meter bort. Så känner jag ibland inför hela världens obegriplighet. Ibland kan jag längta tillbaks till postkontoren, Televerket och mellanölets tid. När man var ung och visste hur världen fungerade. Iallafall trodde man det. Nu är allt oklart. Som det står i bibeln: ”Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.” Ni kanske undrar varför man skulle se på ett dunkelt sätt i en spegel. Men det beror på att man när dessa ord skrevs, hade speglar av putsad metall som gav en rätt taskig bild. Däremot hörde man ofta bra och hade väl fungerade öron. 

Det är länge sedan jag skrev något elakt om den katolska kyrkan. Ej heller har jag med mitt giftiga tangentbord knackat ned något om den svenska kyrkan. Jag har haft fullt upp att tänka på och skriva om den så kallade presidenten i USA. Så det har inte funnits plats för att skriva om den religiösa vidskepligheten och dess kaftanklädda företrädare. Det är naturligtvis en brist. Men alla ni som längtar efter att jag på nytt skall ge mig på denna den oförnuftiga dubbelmoralens väktare på jorden, skall inte förtvivla. Snart kommer jag säkert skriva något om detta. Men när odjuret ur uppenbarelseboken har blivit president, så blir till och med den religiösa hyckleriet mindre viktigt. 

Nu är jag 

vackrast på avstånd,

i dimma

Eller i

aftonens senare  

timma

Så släck gärna

lampan bakom din 

rygg

För i mörkret

är jag ju ännu 

rätt snygg

Peter