Hej igen vänner!

Idag har alltså solen lyst lite blekt över Visby. Men det var första gången på länge som man såg den lysa. För det har varit väldigt molnigt och tråkigt sista tiden. Men idag har solen lyst, men utan att värma speciellt mycket. 

En jobbig sak med att bo i Visby är att många hus ligger i markplan. Så när man går förbi på kvällen kan man se vad folk håller på med. Inte för de gör något särskilt mer än sitter och äter eller kollar på TV gissar jag. Men jag vet inte, för jag försöker alltid titta åt ett annat håll. För man vill ju inte vara någon sorts jävla ”peeping Tom” som kollar in hos folk. Så man få kolla rakt fram när man går genom denna stad på kvällen. Kanske en massa damer i Visby just byter om och tittar nakna ut genom fönstret och ser mig gå förbi. Men jag missar hela denna föreställning genom att stint titta framåt, för att inte verka nyfiken. 

Men än så länge kan man gå genom denna stad utan långkalsonger. Men kylan är på väg och snart får man nog dra på sig ett par fantomenbrallor om man skall gå ut om kvällen. Idag har jag ställt in racercykeln i källaren för säsongen. Det känns lite trist. Denna min 62:a höst är en lite otäck påminnelse om att tiden går rätt fort. Och faktiskt känns det som den går allt fortare. Själv har jag ju ofta varit rätt rastlös och haft svårt att ta det lugnt. Men nu skulle jag vilja lugna ner mig och låta tiden ta tid. För egentligen har jag inte särskilt bråttom. I varje fall inte framåt mot livets slut. Men nu känns det ibland som varje påminnelse om tidens gång är lite obehaglig. Jag lade förresten märke till att jag i morse hade påsar under ögonen. Det har jag aldrig sett förr. Kanske har andra sett det och tyckt att jag såg trött ut. Men själv har jag aldrig lagt märke till dessa trista påsar under ögonen förrän i morse. Jag såg ovanligt trött och tråkig ut. ”Inte nog med att håret i öronen och i näsan skall sticka ut som ogräs, man skall dessutom ha påsar under ögonen”, tänkte jag. 

En sak jag kom och tänka på är hur fan folk klippte naglarna innan det fanns saxar? För alla kunde ju inte varit så viga att kunde bita på tånaglarna ens på stenåldern. Och då fanns det ju definitivt inga saxar, så hur klippte de tånaglarna? Sådant tål att fundera på en kväll i oktober när man inte har något annat för sig. Nu kanske någon tycker att man borde tänka på viktigare saker än hur man klippte naglarna på stenåldern. På något större och viktigare borde man nog tänka. På vad medvetandet är eller meningen med livet kanske. Men jag sitter här och grubblar på hur man klippte sina tånaglar innan det fanns saxar. 

Jag såg just att det imorgon kommer var 26 grader i Portugal. Satt man där i kväll under stjärnorna och lyssnade på Atlantens vågor med ett glas Vino Verde, hade man nog tänkt på något vettigare än tånagelklippning på stenåldern. Fast håret i öronen hade väl växt lika fort ändå. Likaså det i näsan. 

Peter