Hej vänner!

Som ni kanske vet gillar jag ost. Nästan varje fredag åker jag förbi affären Wisby ost på Wallérs plats här i Visby och köper några goda ostar till fredagens rödvin. Då snålar jag minsann inte utan köper det jag vill ha efter att ha fått smaka på godbitarna. Tyvärr har jag nu fått höra att den lilla osttillverkaren i byn Prébois lagt ner sin verksamhet. Det var ju där den berömda och mycket goda osten Chant-on-vers tillverkades. Denna ost var ju bland oss ostkännare en sorts ostens Rolls-Royce. Den var helt klart oöverträffad bland grönmögelostar. En aldrig så bra Stilton var bara bla-ha, bla-ha jämfört med denna ost.

Man hade länge i ostvärlden funderat vad det var som gjorde denna ost så utomordentligt kraftfull och god. Men inte ens han som ledde arbetet, monsieur Chanteur, kunde förklara detta. Och även om han hade kunnat så hade han säkert hållit det hemligt. Då osten var så välsmakande och unik gick det lilla mejeriet i Prébois väldigt bra. Så bra att en större amerikansk livsmedelskedja fick upp ögonen för den lilla firman. Så då det för den firman bara var småpengar köpte man upp det lilla mejeriet med en av världens godaste ostar.

Men även om det bara rörde sig om småpengar så ville man iallafall få viss inblick i vad man köpt. Dessutom tyckte man att produktionen var alldeles för liten i förhållande vad man kunde förvänta sig. I Amerika kunde det antal anställda som fanns i mejeriet i Prébois producera mer än hundra gånger så mycket ost som där. Att det här fanns betydande effektivitetsvinster att göra var helt klart. 

Så för att undersöka varför produktionen på mejeriet i Prébois var så svag så skickade den amerikanska firman en av sina underchefer att undersöka förhållandena där. Hon hade förklätt sig till ost- och vinturist som var intresserad av franska delikatesser. Detta var i sig inte ovanligt då det var vanligt att folk från andra länder besökte dessa delar av Provence på grund av dess höga kvalitet på vin och mat. Den utskickade underchefen hette förresten Ms Linda Hardness och var en duktig och välklädd kvinna i karriären.

Redan när hon klev i på firman blev hon chockad. Det var nämligen onsdag och då var de tradition att de anställda på det lilla mejeriet samlades vid klockan tre och smakade på den egna osten och drack rödvin till denna. Det skrattades och tjoades och man berättade om allt skojigt som hänt i byn de sista dagarna. Just då kommer fru Hardness in. Trots att hon bjuds på både ost och vin ser hon sur ut och sätter sig i ett hörn och tar tid på hur länge denna paus varar. För att vara artig och snäll sätter sig monsiur Chanteurs dotter som kan engelska och pratar med henne. Hon berättar då att man även på fredag eftermiddag tar samma paus men att man då dricker Champagne till osten istället för rödvin. Hon berättar också om allt det arbete som ligger bakom ostens höga kvalitet och hur stolt hennes far är över allt beröm han fått för sin osttillverkning.

Samma kväll skriver fröken Hardness en rapport till huvudkontoret och berättar att de anställda på deras nyinköpta firma på arbetstid ägnar sig åt att dricka vin och äta ost. Men de värsta är att de förefaller ha jävligt roligt när de på så sätt brister i arbetsmoral och plikt! 

Nästa dag blir Monsieur Chanteur och hans dotter uppkallade till kontoret där fru Hardness möter upp med tolk. Hon framför att Monsieur Chanteur och även hans dotter nu måste skriva på ett papper där de förbinder sig att framföra till de övriga anställda att det nu är slut på pausar med ost och vin på arbetstid. Dessutom skall annat som leder till skratt och munterhet förläggas utom arbetstid. Om så inte sker kan Monsieur Chanteur och hans dotter se sig om efter ett annat jobb.

Då det inte finns så många andra mejerijobb i Prebóis så tvingas Monsieur att acceptera detta. Så han går ner i personalrummet och berättar vad de nya amerikanska ägarna sagt. Det blir alldeles tyst och många får tårar i ögonen. Men av rädsla för avsked böjer de sina nackar och återgår till arbetet.

Men glädjen och yrkesstoltheten var borta. Man sköter sitt jobb och vänder på ostarna när de ska vändas. Man ser till att temperatur och luftfuktighet är den rätta i lagringshallen. Monsieur Chanteur  kontollerar ostarna som tidigare, men nu utan glädje. Han sköter sitt jobb men inte mer. Tidigare kunde han ibland stanna kvar efter arbetstid för att sköta om de riktigt långlagrade och dyra specialostarna. Det var ju bland annat dessa praktexemplar som gjort det lilla mejeriet berömt. Men nu gick han mest och väntade på att arbetsdagen skulle ta slut. Arbetslusten var borta och lusten att göra något utöver det som han fick betalt för likaså.

Efter en tid märker kunderna att den tidigare suveräna osten från Prebóis börjar tappa väsentligt i kvalitet. Den blir alltmer alldagligt och knappast bättre än en massproducerad ädelost från Danmark. Efterfrågan sjunker då kunderna som betalat dyrt för sin ost inte alls får något som motsvarar priset. Till slut kommer en expert från Amerika för att undersöka varför den lönsamma firma som man köpte för något år sedan börjar gå så dåligt och inte längre har kvar den prestige man betalde för. Denne expert kallar till sig Monsieur Chanteur med hans dotter som tolk och frågar vad som hänt. Han frågar om man gjort några förändringar som kan förklara den försämrade kvalitén. Monsieur Chanteur säger då att han tror att han förstår vad som fattas i osten och som gjort den sämre. När experten frågar vad som fattas i osten numera som fanns tidigare säger Monsieur Chanteur: ”la joie”. ”Glädjen” översätter hans dotter.

Men nu har som sagt mejeriet lagts ner och hur det gått för de anställda vet jag inte.

Peter