Hej vänner igen!

Jag satt just och funderade på om barn nu för tiden har lika mycket funderingar och dagdrömmar som jag hade när jag var barn. Jag menar det finns ju så många skärmar att titta på och aktiviteter att delta i. Och får man tid över kan man ju gå ut och slänga bollar på Pokemon-gubbar. Det är säkert kul, men när skall de små liven hinna med att fantisera och dagdrömma. Iallafall om de är sådana små fundersamma och dagdrömmande typer som jag var som barn. Dikt om detta:

När jag var barn

och satt på en sten

och såg svalorna flyga förbi

Så var jag där 

men ändå långt bort,

i min fantasi

Och molnen gled

sakta och stilla

och det hände inget av vikt

Men kanske det var,

just det som gör

att jag nu skriver denna dikt

Peter