Hej vänner!

Jag är alltså tillbaks civilisationen igen och har tillgång till dator. Men då jag förstår att ni inte vill missa något om mitt spännande liv. Så har jag skrivit ner allt som hänt sedan vi senast hördes av. Alltså vad som förevarit under den tid jag befunnit mig på en av skog klädd ö i Bottenhavet. Detta har jag skrivit ner i en bok. Och jag upptäckte då att jag tycker om att med blyertspenna i en skrivbok skriva ner mina funderingar. Det har handlat om stort och smått och nu skall ni få ta del av en del av dessa funderingar. Vilket ni naturligtvis har längtat efter.

Den 14 juli då jag nyss kommit till ovanstående ö skrev jag ner detta:

Som ni vet är jag onödigt rund om magen. Det bekymrar mig ibland. Jag borde gå ner så där en 10 kilo. Då hade jag vägt 80 kilo och det hade varit lagom när man är en meter och 80 cm över havet. Men jag väger 90 tunga kilo.

Min far var likadan i min ålder, om inte värre. Han brukade dra år bältet i midjan så magen hängde över. Det gör inte jag. Men jag ser lite fånig ut när jag har mina åtsmitande cyklelkläder. Man bör kanske inte ha åtsmitande kläder när man har min matchvikt. Men det har jag när jag cyklar. För cykelbrallor med stoppning i grenen är alltid åtsmitande. Så jag far runt på Gotland och ser ut som en lite rund Fantomen med blöjor.

Fantomen har ju alltid en åtsmitande kroppsstrumpa på sig. Tänk om han hade varit rund om magen. Då skulle han se kul ut i trikåerna. Har ni förresten tänkt på att han verkar ha kalsongerna utanpå brallorna? Om jag börjar begå detta misstag får ni gärna informera mig.

Klockan är bara lite över sex men jag är vaken och pigg. Det ser ut att bli en molnig dag. Jag har just missat sjörapporten. Det gör inte så mycket nu för tiden. Nu kan man kolla på vädret i sin smarta telefon istället. Fast det är inte lika kul. Jag vill att en mänsklig röst i realtid skall berätta för mig hur mycket det blåser på Vinga och Nidingen.

Jag sitter alltså på denna ö i Bottenhavet som heter Brämön. Det har jag gjort nästan varje sommar i hela mitt liv. Runt denna punkt rusar världen runt. Men här är sig rätt likt. Ibland har jag funderat att bli kvar. Men numera kan jag tycka det är jobbigt att resa hit. Det är lite besvärligt att blåsa upp sin gummibåt och sådant. Jag känner också att jag borde underhålla kåken för färgen börjar flagna. Inte rödfärgen för den sitter rätt bra fast och det är lätt att dra på ny. Men den förbannade vitfärgen som sitter på knutarna och under takfoten. Men den får väl åldras med mig. Om tio år är jag 72. Då vet i fan om jag orkar fara runt på stegar och skrapa och måla. Sedan är det ju bara en tidsfråga tills man dör. Få se om jag eller färgen ger upp först. Om det är jag, kommer nog en del Brämöbor säga: ”han var lite konstig och dålig på att måla. Och sedan kommer de nog säga: ”han var visst psykolog” och titta menande på den flagande färgen. Men det kommer jag att strunta i när jag är död! Dikt om detta:

En dag går min

sol ner för att

aldrig mer gå opp

Och allt kommer

att tystna när

hjärtat säger stopp

Då finns jag

inte längre och kan sjunga

och så där

Men då slipper jag fundera

på färg som flagar

och besvär

Jag har inte med mig kamrat katten. Han är kvar i Visby med Maria. Det är lite ledsamt, för jag saknar honom. Med människor kan man ju prata i telefon. Men katter måste vara i ens omedelbara närhet om man skall snacka med dem. Det kräver total närvaro när man umgås med en katt. Telefon duger inte. Hur smart den än är.

Peter