Hejsan vänner!

Ibland behöver man en kram. Dock inte alltid. De finns de som man kramar under livet som man vill krama länge och som det känns svårt att sluta krama. Och när man slutar kramas så känns det lite sorgligt att man måste sluta med detta och lämna varandra i kramlöshet. 

Men annars tycker jag ibland det är besvärligt att kramas. För jag tillhör den generation där man bara kramade de närmaste vännerna och knappt dem. Men nu finns det folk som kramas fast man knappt känner dem. Som man egentligen nog helst bara skulle vilja hälsa genom att sträcka fram handen till och säga: ”godda, godda”. Men de sträcker ut armarna i en bamsekram, så man känner sig taskig om man inte kramar tillbaka. 

Fotbollsspelare brukar ju krama om varandra när det blir mål. Till och med om de kommer från Island. Igår såg jag det isländska fotbollslaget besegra England med 2 - 1. Det var bra gjort. För jag blir glad, när man blir glad på Island. Som ni vet var jag på Island för några veckor sedan och hade det trevligt på alla sätt och vis. Men det hade ju varit kul att vara där igår och höra jublet. 

Som en del av er såg på Facebook så cyklade jag igår förbi sex stycken kyrkor. Det var i och för sig en rätt ordentlig cykeltur men inte så imponerande som man kan tro. För här på Gotland är det lika tätt mellan kyrkorna som mellan oliverna i en olivburk. Men jag tycker mycket om Gotlands kyrkor som ofta är både vackra och gamla. Igår cyklade jag till exempel förbi Hogräns kyrka som är från 1200-talet. Det är förresten Stenkumla kyrka också, som  även den jag cyklade förbi. 

Jag betalar gärna kyrkoskatt om pengarna går till att ta hand om dessa gamla fina kyrkor. Men jag har ingen lust att betala prästerna för deras föreställningar och utflykter. Det får de troende själva stå för. Men tyvärr är det svårt att kolla vad pengarna används till. Men principen bör vara enkel vad gäller mina inbetalningar. Till gamla gotländska kyrkor, ja tack. Till svartrockarnas löner och arvoden, nej tack. Så jag fortsätter vara med i kyrkan både för att jag gillar utsidan och tycker om insidan på byggnaderna. För det är så fint inuti de gamla kyrkorna. Stilla, svalt och högtidligt i guds hus. Men tyvärr är han aldrig hemma när jag hälsar på honom, i en av hans många bostäder. Jag vet inte var han håller hus längre. För han verkar ju inte finnas vare sig i himmelen eller på jorden nu för tiden. Fast han här på Gotland har en uppsättning av fina bostäder att bo i. 

Idag planerar jag dock bara göra en kortare cykeltur till Krusmyntagården för att där intaga en av deras utmärkta räkmackor samt en öl. Efter att igår alltså besökt och beundrat ett antal heliga tempel, återgår jag alltså idag till mitt syndiga leverne. Bed för mig.

Peter