Hej vänner! 

 Det är lördag och jag är i Stockholm. I morgon åker jag till Västerås och kollar in mitt barnbarn. Men idag tar jag det lugnt. Katten är med och har ockuperat skrivbordsstolen, så jag fick ta in en annan stol som inte är alls lika bekväm. Men han gnällde och höll sig kvar med klorna när jag försökte lyfta på honom så jag hämtade en stol i köket för jag orkade inte bråka med honom. När han var yngre tyckte han inte om att tvingas bli innekatt några dagar, men nu tycker han det helt ok. 

 Ok är ju en förkortning av okey. Jag tycker ibland att det känns lite fånigt att skriva detta amerikanska låneord och försöker hitta en annat ord som betyder samma sak. Men det är svårt och låter bara otympligt. Att skriva att "allt är helt bra" känns inte som det betyder samma sak som att det är "helt ok". Inte heller att skriva att något är "helt korrekt" betyder samma sak, som att det är "helt ok". Så jag får nog fortsätta att skriva "helt okey", fast jag inte vill. För jag hittar inget bättre sätt att beskriva detta tillstånd. 

 Ute skiner solen och jag skall snart gå ut. Fast temperaturen har blivit lite mänskligare. Runt 20 grader vilket känns betydligt bättre än 28 grader, som ju är lite väl varmt. Jag tycker ju inte om värmeböljor, utan tycker det är rätt jobbigt. Man blir ju bara svettig och varm. Dessutom får jag svårt att tänka när det är jättevarmt. Iallafall på något klokt. Jag börjar liksom tänka på något viktigt, men så störs mina tankar av en röst som viskar: "skulle vara gott med en kall öl". Och så börjar jag tänka på det istället för på viktiga saker. Det blir ju löjligt på något sätt när alla svar på livets gåtor blir en kall öl. "Vad är meningen med livet? En kall öl". "Finns Gud? Nja, men en kall öl finns". "Vad händer när man dör? Vet inte, men det skulle vara gott med en kall öl" Så fungerar min hjärna när det är för varmt. Den blir liksom grötig och oförmögen att användas till något vettigt.

Idag är det förresten Stockholm maraton och jag tror jag skall gå kolla på denna tillställning, även om jag inte avser delta. För jag är för otränad för ett sådant mandomsprov. Jag är nog egentligen för otränad för alla mandomsprov. Mandomsprov är förresten ett ovanligt fånigt ord, tycker jag. Men det kanske är för jag är avis på alla de, som orkar springa så jävla långt. Även på de damer som genomgår detta mandomsprov. 

Den förste som sprang ett maratonlopp var den grekiske soldaten Filippides som sprang från Marathon till Aten år 490 f.kr. Detta för att berätta att grekerna hade besegrat perserna och att staden inte skulle öppna sina portar för den persiska flottan. Sedan sprang hela den grekiska hären samma väg, för att hindra perserna att landstiga. Fast de sprang ju i rustning och hade svärd och sånt att bära på. De grekiska soldaterna hade väl tyckt att dagens maratonlopp bara verkar vara en lätt uppvärmning innan det riktiga loppet. Dessutom fick de ju avsluta sina lopp med att fäktas med perser i några timmar.


 Trevlig fortsättning på helgen

 Peter