Hej vänner!

Som en del av er har sett på Facebook har jag varit på cykeltur idag. På utvägen hade jag en ganska motig motvind att kämpa med. Men på hemvägen hade medvind och for fram som ett jehu. Det betyder att man far fram med god fart. Man kan nämligen inte säga att man har medig medvind. Men motig motvind går hur bra som helst att säga. Skriver man ”medig” ingriper rättstavningsprogrammet och gör ett rött streck under ordet. Numera har jag ett rätt snällt rättstavningsprogram som bara rättar stavfel. Iallafall här hemma. På jobbet har jag ett som ibland lägger sig i hur jag skriver på ett ganska oförskämt sett. Ofta säger den till mig: ”Beakta att det du skriver är ålderdomligt” eller något sådant och gör ett grönt streck under det jag skrivit. Det skall den dumma datorn ge fan att  i. Vill jag skriva ”annorstädes” eller ”ingalunda” eller något annat fint ord skall den ge fan i det. Inte komma med sura tillrättavisningar, som får en att känna sig gammal som Metusalem. 

Det var i varje fall en fin cykeltur. Lärkorna sjöng över fälten och blåsipporna blommade överallt. Fast det var rätt trist och grått väder och inte så varmt. Men det var skönt att komma igång med cyklandet igen på riktigt. Jag har ju cyklat lite de sista veckorna men ingen riktig långtur. Jag känner att jag tappat en hel del kondition under sista månaderna. Men nu kände jag att det inte var värre än att jag nog kommer igen om några veckor. 

Att cykla är ju lite som livet självt. Ibland är det motvind och ibland är det medvind. Ibland går det uppför och ibland nedför. Det händer att man har både medvind och nedförsbacke. Då går det nästan för fort. Vilket man för övrigt annars sällan besväras av nu för tiden. Men det är inte helt ovanligt med uppförsbacke och motvind. Och man trampar och trampar och tänker: ”det var fan vad motigt det är att cykla”. Men man vet ju att ingen uppförsbacke är för evigt och att det alltid är medvind åt andra hållet. Och lärkorna sjunger över fälten och blåsipporna blommar. Dikt om detta:

Om våren under lärkornas sång,

så blåste det motvind

och backen var lång

Men jag trampade på. Det var motigt och grått 

och plötsligt förstod jag, det jag 

inte förstått.

Att jag trampar mig hellre svettig och röd,

än ligger still och är 

alldeles död.

För lärkorna sjunger i himmelens höjd,

och jag lever trots allt och

med det är jag nöjd.

Och jag tänker på dig och det gör mig glad,

och snart är det sommar

med blommor och blad.

Peter