Hej vänner!

Klockan är 8:28 på morgonen och jag ser ut på ett hus men massa skorstenar på taket. Över detta tak far mörka nästan gråsvarta moln förbi. En och annan ensam mås passerar, men annars är det en rätt trist morgon i Vasastan. Som jag har skrivit tidigare är mornarna en rätt ledsam historia för mig. Vid åttatiden efter kaffet är det bättre, men innan dess är det rätt segt och mörkt inne i skallen. Där inne far också gråsvarta moln omkring och hindrar ljuset att nå lustcentrum. 

Fast på sommaren är det ofta annorlunda. Då kan jag vakna tidigt och gå ut i den uppgående solens sken för att pissa. Och sedan kan jag bli stående och titta på havet och skogen och tänka: ”här står jag denna morgon på den oändligt vackra planeten jorden och lyssnar på hur vågorna slår mot stranden och fåglar sjunger i skogen. Äro det inte detta som livets mening och andning.”Så kan jag tänka när det är sommar. Men även på våren och hösten, i samband med morgonpinken om denna utförs utomhus i naturen. Man borde egentligen gå ut och pissa på ett träd vid havet varje morgon. Nu några rader om detta:

Här står en äldre man 

och pissar på tall

Det tar ju lite tid 

så den du vet, 

blir snart ganska kall

Det tar sin tid, men snart

så har han pissat klart

Då står han och begrundar

allt som var och är

och att det just han

som står och pissar här.

Trevlig helg

Peter