Hej vänner!

Som ni märker har jag fått svårt att skriva. Det beror på att jag på denna blogg brukar försöka hålla en lite lättsam ton för det mesta. Men detta känns opassande på något sätt i denna otäcka tid fylld av fanatism, extremism, mördande och allmän galenskap.

Efter andra världskriget ställdes de ansvariga, som inte haft förstånd att själva ta livet av sig inför rätta för brott mot mänskligheten. Det var bra och jag hoppas att de jävla mördartomtar som härjar nu en dag ställs inför rätta. Vad jag förstått går en del av de som varit och mördat lösa och lediga, vilket jag tycker är konstigt. Man borde åtminstone kunna döma dem för medhjälp till mord och låsa in dem om man nu vet att de varit på plats och deltagit.

 Det är fredag och jag tänker smita tidigt från jobbet. Egentligen hade jag planerat att skriva ett utlåtande, men jag har ingen lust. Så det får bli nästa vecka. Jag tycker att jag får allt svårare att hålla världens otäckheter ifrån mig ju äldre jag blir. Fast jag har alltid varit en rätt känslig typ som haft nära till tårarna. Det var lite jobbigt på 60-talet för då skulle små pojkar helst inte vara sådana som grät för småsaker. Så jag skämdes över att jag hade så lätt att gråta. För jag gillade Fantomen och han grät aldrig. En gråtande Fantomen hade ju varit hur löjlig som helst.

Så det bästa var om man kunde låta bli att vara en lipsill. I varje fall om man ville bli tuff och stark som Fantis och det ville jag. Men nu är jag 61 år och fortfarande en lipsill. Jag tycker faktiskt fortfarande att de är lite skämmigt. Fantomen hade en varg som hund som hette Devil och det var ju ganska tufft. Men jag har en katt och det är ju faktiskt ännu tuffare.

Trevig helg

Peter