Hej vänner!

Det är en molnig och sorglig dag i Visby. Jag sitter och tänker på hur det var att vara tretton år när jag var det. Som jag minns det var det jobbigt för man var varken barn eller tonåring. Själv var jag rätt liten och lite smårund så där som killar kan vara strax innan puberteten. Jag var definitivt mera barn än tonåring fortfarande och hade inte visat minsta lilla tecken på pubertet. Fortfarande tyckte jag egentligen att det var roligare att åka pulka än att prata med tjejer. De hade förresten  blivit så konstiga att man var lite rädd för dem. Nästan alla tjejer var längre än mig och tyckte att jag var liten och fånig. Riktiga killar hade Zündapp-mopeder och rökte. De åkte definitivt inte pulka. 

Men året därpå hade jag växt minst 10 cm, hade finnar och lång lugg. Dessutom luktade man väl antagligen svett, för jag brukade ofta bli röd och svettig. Speciellt när någon ung dam tittade på mig. Fast de tyckte antagligen fortfarande att jag var rätt fånig. För jag har inget minne av att någon flicka visade något intresse för mig och mitt finniga utseende. Det tyckte jag var tråkigt och rätt ledsamt. Jag förstod att mitt liv skulle vara en trist kärlekslös historia och att någon intimitet med kvinnor skulle jag få klara mig utan i min ensamhet. För det första var jag för ful för att någon skulle vara intresserad och för det andra var jag för illröd och svettig för att våga närma mig någon ung dam. För unga damer gillade snygga killar som spelade gitarr och hade långt hår. 

Vi måste vara rädda om barn på tretton fjorton år för de är så små och oförståndiga att man måste passa dem noga. För de tror att de begripit något fast de inte har det. De kan lura oss genom att låta kloka och insiktsfulla. Men det skall vi inte gå på. För vi har varit där och behövde också skyddas noga, för att inte göra dumma saker. De är liksom små blommor med mer hormoner än hjärna.

Peter