God morgon små vågor i det stora havet!

Som jag skrev tidigare så är jag hemma och är jätteförkyld. Riktigt jävla dålig faktiskt. Det alltså väldigt synd om mig. Dessutom smakar allt jag käkar wellpapp i den mån det smakar något. Så det är inte ens roligt att äta. Det är lika meningslöst att dricka ett glas vin. Så den här fredagen är helt bortkastad. Möjligtvis kunde man blanda ett glas vitt med Samarin och låtsas att det är champagne. Jag skulle i alla fall inte känna någon skillnad. Faktiskt kunde man passa på att äta sådant som jag inte gillar något vidare i vanliga fall. Men jag gillar faktiskt nästan all mat. Det är faktiskt svårt att komma på någon maträtt jag inte gillar alls. Jag har också svårt att komma på någon favoriträtt. Men jag tycker väldigt mycket om dillkött. Wallenbergare är också gott. Kokt torsk med äggsås är också väldigt gott. I alla fall när jag gör det, som vet hur man skall göra. Om man inte vet det kan det bli hur trist som helst. Fan vad sjuk jag är.

Nu är det snart vår hoppas jag. Egentligen borde jag köpa en träbåt igen. På våren var det mysigt att stå i båtklubben och stryka på den utmärkta blandningen av rå linolja, terpentin och trätjära. Jag strök och jag strök för trät skulle liksom bli mättat av denna blandning. Ofta passade man på att göra det en solig dag då det var extra skönt att stå och känna tjärdoften. Jag hade ju en liten båt så det var inget större jobb egentligen. Men det fick man inte låtsas om när andra träbåtsägare kom förbi. Då skulle man titta på varandra som om man utförde ett mycket ansträngande och manligt jobb. ”Det är ett jävla slit varje år”, skulle man gärna säga. Och den andra träbåtsägaren skulle då nicka och se lite trött ut. Fast det var ju egentligen inte ett dugg sant. Sedan kunde man stå och diskutera planer inför sommaren. Som att ta en sväng över till Åland i år igen. Det har man visserligen bara gjort en gång 1967. Sedan dess har man mest suttit i ruffen vid båtklubbens brygga och druckit öl. Därefter kan man säga: ”fast man drar sig lite det var tufft senast. Blåsigt och sjöit och jävligt”. Fast egentligen var kav lugnt utom en kvart på Ålans hav då det blåste två sekundmeter. Då blev man sjösjuk och frugan fick ta över rodret. Men vi träbåtsägare är ett tufft släkte när vi pratar med varandra. Fast vi i vanliga fall är försäkringstjänstemän, högstadielärare eller psykologer så förvandlas vi till till maskulina sjöbusar när vi får andas in terpentin och tjära. Om ens fru kommer ner för att stryka på båten hon med, så kan man le lite överlägset och säga: ”jaha, här kommer gumman med kaffet. Det var på tiden.” Sedan smyger man bort och tar fram den termos man gjorde i ordning på morgonen och frågar om ens fru vill ha en kopp och en ostmacka innan hon börjar. 

Nu vill kamrat katten ha käk.

Peter