God kväll primater!

Som ni vet är jag en naturnörd. När allt känts så förvirrat och svårförståeligt har jag känt mig trygg i skogen eller i skärgården. Som jag upplever det är allt levande delar i en väv och när något är borta uppstår revor i väven. Under min livstid kommer kanske den sista vilda sibiriska tigern försvinna och likaså den sista afrikanska trubbnoshörningen. Jag vet inte om det kommer betyda så mycket mer än att det känns tomt när de är utrotade. I alla fall för mig. Kanske kommer den sista vargen försvinna från Sverige och det kommer också kännas tomt. En gång var ni här och nu är ni borta för evigt. Har ni läst boken "Drömspår" av Bruce Chatwin? Om inte så tycker jag ni skall göra det. Den handlar om de australiska aboriginerna och deras sätt att se på världen bland annat. Så här beskriver en som känner till detta hur de tänker eller tänkte: "Att skada jorden, svarade han allvarligt är att skada dig själv, och om andra skadar jorden skadar dom dig. Landet skall lämnas orört, sådant det var under drömtiden, då förfäderna sjöng liv i världen".  Jag tycker speciellt om det där sista, "då förfäderna sjöng liv i världen". Förfäderna gick liksom runt och sjöng sånger som gjorde stenar till kängurur, koalor och kokaburror och allt annat levande. Men vi kan inte sjunga något levande som dött ut. Vi får stå där och sakna den amerikanska vandringsduvan och dronten. De var här, men kommer inte åter.

Peter