Hej vänner!

 En liten berättelse. 

Han gick upp till Mosebacke och stod där och såg ut över staden. Naturligtvis tänkte han på hur Strindberg började Röda Rummet. ”Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda.” Nu var det ju också början på maj. Inte heller nu var rabatterna uppgrävda. Men skräpiga var de. Där låg fimpar, ölburkar och hundskit om vartannat. Dessutom var det ovanligt kallt för att vara i maj. Bara några enstaka plusgrader. Han kände sig trött, vemodig och ensam. Det hade varit en jävla vinter med hjärtoperation och cancerbesked. ”Så är då hjärtat tydligen på upphällningen och prostatan på väg ner i hinken med restavfall. Medlen för kärlek dör inför mina ögon”, tänkte han. Det finns ju för fan ingen plats ens för hjärtesorg eller erotik kvar, om det fortsätter så här. Men vad gäller det förstnämnda vore det ju rätt skönt, om man slapp uppleva sådant flera gånger i livet. Då han var en man som hade älskat var ju sorgen efter förlorad kärlek oundviklig. Han hade älskat några kvinnor i livet och även nu tänkte han ibland på dem. De var ju inte fler, än att han borde minnas vad de hette. Men nu stod han och tänkte på henne han bara hade träffat en natt 1973. Han var då fortfarande i tankarna hos den flicka han älskat så intensivt innan. Så på nätterna drömde han om henne. Men nu hade han en annan flicka i sängen och det kändes konstigt. Som han på något sätt var otrogen, fast det var hon som lämnat honom för en annan. Men nu hade hon och han sett varandra på Pelikan och börjat prata. Så följde hon med hem och de drack te och sedan låg de med varandra. På morgonen gjorde de om det, sedan drack de kaffe och hon gick. Det var allt. Men vad hon hette var alltså helt borta efter alla dessa år.

Dags för en öl tänkte han. För det behöver den vars hjärta under vintern var nära att brista och vars prostata är sjuk. Så han slank in på Kvarnen och köpte en Staropramen. En öl från det land som en gång hette Tjeckoslovakien och som han som 14-åring på TV, såg ockuperas av Warszawa-pakten. En händelse som sedan kom att påverka honom under hela hans ungdom. Han tänkte på Jan Palach som i förtvivlan över ockupationen brände sig till döds. Är friheten verkligen värt ett sådant offer, tänkte han. Men också på att det var konstigt att många då protesterade mot den ena supermaktens imperialistiska övergrepp, men var så likgiltiga inför den andras mer närliggande brott. Men han tänkte på Jan Palach och det har han fortsatt med genom livet. Så han konstaterade att namnet på en dam som han faktiskt varit mycket nära var borta i glömska. Medan Jan Palach satt kvar, som inristat i minnet och kom fram vid ett glas Staropramen.

Så vad är friheten värd och vilken kärlek är värd att minnas och bära med sig genom livet. Tål att tänka på när livet påmint en om att tiden är kort och ändlig. Det en vanlig tisdag i början av maj.

När han gick hem gick solen just ner i rött och guld i väster. Över honom himlen som mörkt blå sammet. Han gick och funderade på hur han skulle få fram namnet på den dam han glömt namnet på. För det kändes på något sätt slarvigt och lite elakt, att inte komma ihåg det. Hon som en morgon fått honom att känna att livet trots allt inte är så jävla dumt. Det innehåller i varje fall glädjeämnen. Som som delad lust och värme och inte bara sorg, ångest och ensamhet. Han gick till Pelikan flera gånger de närmaste veckorna och hoppades att träffa henne där igen. Men hon dök aldrig upp och hade inte lämnat något telefonnummer. Då mindes han fortfarande hennes förnamn. Men det är ju inte till mycket glädje om det inte är väldigt ovanligt. Men nu var också det borta.

Han var rätt säker på att han med sina fel och brister ändå varit snäll och alltid gjort sitt bästa. När han ungdomskärlek lämnat honom för en annan, hade han funderat mycket på orsaken och känt sig dålig, otillräcklig och rädd för tjejer. Men natten med den nu bortglömda damen hade varit bra för självförtroendet. Han kände att hans kunskaper om kvinnans anatomi varit till nytta och det gjorde honom lite stolt.

Nu hade han ju varit gift och fått både barn och barnbarn. Han hade gjort det rätt bra utifrån sina förutsättningar. Det hade varit slitsamt ibland och han fått det bekräftat som står i psalmboken att ”sorgen och glädjen de vandra tillsammans”. Det finns både öl och tårar i ett liv, tänkte han. Minnen av smärta och minnen av glädje. Allting finns och allting blir ett liv. Men det är synd att en bit fattas i pusslet. För han ville helst minnas även denna kärlek, även om den varit intensiv och kort. Minnas även denna kärlek, som inte blivit något mer än en blinkning av ömhet i ett kallt universum. Ett där den lilla trädgården på Mosebacke ännu inte blivit uppgrävd.

Han hade haft ont i benen några veckor och varit doktorn med dessa onda ben. Denne hade skrivit ut värktabletter och remiss till sjukgymnast. Så han linkade dit och kände sig som 100 år. När han blev hämtad i väntrummet, tyckte han att kände han igen henne. Sjukgymnasten var pensionär berättade hon. Men att hon brukade komma och jobba någon dag i veckan eller när någon behövde vara ledig någon vecka. Hon bad honom böja sig till höger och vänster och frågade var och när det gjorde ont. Sedan gav hon honom ett antal övningar han skulle göra hemma. På vägen ut tittade hon länge och utforskande på honom. På hennes namnbricka stod det Maria Larsson. Till slut sa han att han tyckte han träffat henne förut. Hon sa att hon trodde det också. För hon kände igen hans ovanliga namn. Elvis Stagnelius var ju rätt sällan någon hette. De hade träffats som hastigast när de var unga. Då kände han igen henne. Visst var hon betydligt äldre. Men ändå sig rätt lik. Han däremot dolde sig ju numera bakom ett rejält skägg. Han berättade att han den sista tiden tänkt på henne och att han sökt efter hennes namn i minnet och känt sig ledsen över att han glömt det. Skylde på att han nog började bli lite slirig på grund av ålder. Då berättade hon att hon tänkt ta kontakt med honom efteråt. Men när hon ringde hade en flicka svarat och hon trodde det var hans partner och inte ville ställa till någonting. Han berättade att han gått på Pelikan bara för att han hoppades att hon skulle komma tillbaka. Men hon hade i samband med detta flyttat till Lund och utbildat sig till sjukgymnast. Så under flera år hade hon inte varit i Stockholm mer än för att hälsa på sina föräldrar.

- Tänk så slumpen ställer till det.
- Vi träffades som fartyg om natten och sedan försvann vi ur varandras sikt.
- Levde våra liv vidare efter en natt av kärlek.
- Du var nog lite en hämnd på min dåvarande pojkvän. Som varit ihop med en annan tjej.
- Jag är glad att jag kunde hjälpa dig med det.
- Men tyvärr gick jag tillbaks till den killen. Fast han var dum som ett spån och elak.
- Varför gjorde du det?
- Vet inte, kanske var jag rädd att bli ensam. Kanske för att du hade en tjej och det inte var någon idé att söka upp dig och fråga chans som en 12-åring.
- Det var synd. För jag hade säkert svarat jag ja. För jag tyckte om dig.
- Men tjejen som svarade i telefonen?
- Det var nog min före detta flickvän. Hon brukade komma och hämta saker och berätta att hon inte älskade mig längre. Vilket gjorde att jag brukade lämna lägenheten, när hon var på besök.
- Så det blev bara en natt fast det kunde blivit flera.
- Skall vi gå till Pelikan och käka köttbullar någon kväll.
- Om du lovar att göra dina övningar ordentligt.
- På torsdag?
- Okej, på torsdag.
- Klockan 6?
- Det blir fint.

När han gick hem tänkte han på allt som hänt och att det var som någon ville att han skulle göra ett snyggt slut. Inga lösa trådar skulle ligga och fladdra tråkigt. Till och med Maria Larsson skulle finnas med på listan över kvinnor han älskat med. Kändes bra på något sätt. Likaså att de skulle träffas igen och ta upp tråden som brast. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda. Men det var på gång.

Peter