Hej vänner!

Klockan är 6:40 och det har börjat ljusna utanför mitt fönster. Det är en grå dag där ute och vemodig höst. Löven faller från träden och snart kommer de flesta, stå som mörka siluetter mot himlen. Jag undrar hur vikingarna tänkte om världsasken Yggdrasil. Tappade den också sina löv om hösten. Asken tappar ju sina löv tidigt och det kanske Yggdrasil också gjorde. Löven dog och föll till marken. Men trädet levde vidare och återföddes till våren. Så kan man ju tänka om livet i stort. Allt som lever dör, men livet finns kvar. Vi är liksom löv som singlar ner. Men livet lever vidare efter oss och nya löv, tar över till våren.

Hösten kan alltså kännas vemodig och det kan jag också. Den finns ju en fantastiskt fin låt om hur vemodet rullar in i landet, som heter ”Vintersaga” som skrivits av Ted Ström. Fast jag tycker hösten är vemodigare. Dessutom handlar denna låt om ett land som inte längre finns. Vilket också är vemodigt. Om den tid när världen ”började på andra sidan sundet”. Fast det kanske bara folk i min ålder som känner så. Nostalgiska, återblickande och lite grå, som vi över 70 nog ofta är. Iallafall är många gubbar på det viset. Inte minst jag.

På lördag är det alla helgons dag. Det är en fin högtid då man går och tänder ljus på gravarna och minns de som dött före oss. Att den kvällen gå förbi en kyrkogård där ljusen lyser stilla i sina lyktor är fint och vackert. Däremot har man importerat halloween, vilket är en dum och ful högtid som sillstryparna tog hit för att få kränga pumpor och annat fånigt. En löjlig högtid, som tydligen med hjälp av spöken och skelett, skall skrämma oss för döden. Som i den här versionen, dessutom kommer från ett land, som har en president som ser ut som en pumpa i ansiktet. Så han behöver inte klä ut sig. Är redan brandgul i nian och skrämmande obehaglig att se på. Vilket presidenter nu för tiden nästan alltid är. Om de som inte är orange i fejan, har de iskalla psykopatögon. Som de kommer ur en skräckfilm av värsta slag.

Jag vantrivs i tiden och tycker inte om den alls. Känns som det är skit med det mesta och som jag inte riktigt passar in. Som en sur jävla borttappad pusselbit, går jag runt och förstör ett pussel som kanske föreställer operahuset i Sydney. Modernt och fint men en bit saknas. Något saknas liksom i helheten och det är sådana som jag. Som inte vill leva i en värld full av artificiell intelligens, men med stor brist på den icke-atificiella versionen.

Det kommer nya versioner av tidigare succéer läste jag. Det skall komma en ny version av ”Saltkråkan” läste jag. En ny Tjorv med andra ord. Tjorven hette förresten Maria Johansson. Hon spelade teater när hon blev vuxen. Jag såg henne en gång i Tolvskillingsoperan på Parkteatern. Hon spelade prostituerad och det var svårt, för jag tänkte hela tiden ”tråkigt att det skulle gå så illa för lilla Tjorven”.

Apropå nya versioner skall Dramaten tydligen göra en ny version av den gamla porrfilmen ”Fäbodjäntan”. Så man får väl sätta på sig kostym och slips och låtsas vara finkulturell. Säga att man skall gå och ta del av ny spännande teaterkonst. Så ingen tror man är en snuskgubbe. Berätta att man skall gå på Dramaten och hoppas ingen frågar vad man skall se.

Jag såg att Citroën har börjat tillverka en elbil, som ser ut som en gammal 2 Cv. Så även de vill göra en ny version av det som en gång var. Tycker väl precis som jag, att mycket var bättre förr. Som vi surgubbar så ofta tänker. Musiken var bättre, bilarna var bättre, tågen var bättre, politikerna var bättre och inte minst var vi själva bättre.

Höstarna var dock för min personliga del inte ett dugg bättre. För jag har varit med om ett antal sorgliga saker och dessa inträffade alltid på hösten. En tid när mammor dör och flickor träffar någon annan. Så gick man där i det tilltagande mörkret, medan löven föll från träden och kände sig ledsen. Så det inre och yttre samspelade i det jävla vemodet. Ung, arbetslös och olyckligt kär i skymningen, medan löven föll. Bra att det är över. Som Hjalmar Söderberg så riktigt påpekade: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung är för djävligt.” Så jävliga är trots allt, inte höstarna nu för tiden. Fast lite vemodiga är de minsann. Även om det mesta blev ju bra till slut. Det brukar det bli om man inte har för bråttom.

Peter