Hej vänner!

I vår galax Vintergatan finns visst mellan 200 till 400 miljarder stjärnor. Varför antalet är så svårt att mer exakt bedöma, vet jag inte. Det finns dessutom minst 2000 miljarder galaxer, som vi kan se, utöver vår egen. Om man multiplicerar antalet stjärnor i vår galax och antar att antalet i de flesta andra är något liknande, så kommer man fram till att antalet stjärnor är minst 200 000 000 000 000 000 000 000. Sannolikt är dessutom galaxerna många fler än de vi kan se. Numera vet man att det runt de flesta stjärnor cirkulerar planeter. Så antalet sådana måste vara många många fler än antalet stjärnor. Så obegripligt stort är alltså universum.

De stjärnor som vi kan se utan någon typ av kikare, är alltså bara någon del av en promille av alla stjärnor i universum. Men om man år ute en natt utan månsken och långt från störande ljus, som från gatlyktor, är ändå hela himlen full av stjärnor. De stjärnorna har ofta fina namn för de har människor sett på så länge vi funnits på jorden. Ofta är det ofta från början namn från arabiskan. Fina namn, som Sirius, Aldebaran, Rigel, Antares, Arcturus, Altair och Betelgeuse. Undra vem som namngav dessa stjärnor. Men jag gissar att det ofta var någon arabisktalande kille, som satt i öknen och med sina kompisar bestämde vad stjärnorna skulle heta. Men sedan var det nog någon som inte var så bra på arabiska, som skrev ner det ungefär som han tyckte det lät.

Det finns en berömd bild som togs redan 1990 av rymdsonden Voyager 1 när den är på väg att lämna solsystemet och fara ut i den interstellära rymden. På den bilden syns jorden som en litet blått dammkorn i en oändlig rymd. Det är på detta lilla dammkorn i oändligheten vi bor allihop och det är där jag sitter och skriver precis nu. Vi som är här är nog de enda som kan bli medvetna om var vi befinner oss i tid och rum. Även om vår förmåga att nog riktig hantera storheter som tusentals ljusår och miljarder år är begränsad. Som att förstå att de ljus vi ser från det längst bort synliga galaxerna startade sin resa, innan det ens fanns en jord. Den närmaste galaxen heter ju Andromeda och till den är det 2 537 000 ljusår. Så ljuset därifrån startade långt innan det fanns människor, som vi på jorden. För vi har visst bara funnits i 300 000 år, på detta lilla blå sandkorn i universum. Som vi nu på grund av vår oerhörda dumhet och girighet, håller på att förstöra.

Vår tid här är ju rätt begränsad. Så att de saktmodiga och ödmjuka skall besitta jorden, under min livstid förefaller rätt osannolikt. Vad som än sägs i bergspredikan. För det är ju inte den egenskapen som kännetecknar, de som för närvarande besitter denna planet och dess rikedomar. Snarare tvärtom. Det är ju inte heller så att ”de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten”, verkar bli mättade. I alla fall inte jag. För är det något jag verkligen är sugen på, så är det just rättfärdighet. Men har världen varit orättfärdig i minst 2000 år, så är det väl osannolikt att den bättre på den punkten, under min livstid. Så kommer jag liksom så många före mig vakna varje morgon till en orättvis och orättfärdig dag. Det på en planet, av människorna fylld av miljöförstöring, krig, våld, hat och dumhet. Vilket stjärnorna inte bryr sig ett dugg om. Å andra sidan bryr sig de väl inte om skönhet, ödmjukhet, ärlighet och kärlek heller. Vilket de har gemensamt med det avskräde till presidenter, som nu är mäktigast på planeten.

Peter