Hej vänner!

En sak som är bra med att bli lite äldre är att man bryr sig mindre om vad andra tycker och tänker om den man är. Det tog tyvärr nästan ett liv för mig att komma till den punkten. Vilket är alldeles för lång tid. För jag har, som många andra, burit med mig en känsla att inte riktigt duga, i andras ögon. Som jag borde varit någon annan än den jag är, för att riktigt kunna bli omtyckt. Jag förstår att det låter rätt neurotiskt och det är det. Men också en erfarenhet, jag nog delar med många. Det är ju på något sätt en kamp att våga bli autentisk och ärlig. För ungdomens oro att inte passa in och duga, hänger på något sätt kvar lite genom livet. Även om det blir bättre ju äldre man blir. När man är ung är man ju ofta känslig, för om någon kritiserar en. Ens klädsel, ens frisyr eller ens värderingar. För man vill ju så gärna bli omtyckt och älskad. Dessutom av folk med helt olika uppfattning, hur man bör vara. Så för att vara andra viktiga personer till lags, börjar man spela en roll för att slippa kritik. Något som börjar tidigt För gubbar i min ålder, har nog bilden hur man bör vara som pojke, påverkats av hur vår föräldrageneration såg på detta. Pojkar skulle vara tuffa och glada. Inte vara känsliga och ha lätt att gråta. Inte vara som som jag var, med andra ord.

Det fortsatte väl när man var ung man och insåg att tjejer verkade bli kära i lite tuffare killar, även om de tyckte snälla och känsliga killar, kunde vara bra kompisar. Men spännande var de inte. Rätt mesiga faktiskt. Så man var någon som inte riktig dög eller var sådan som andra önskade att man skulle vara. Iallafall kändes det så. En känsla som gör att man tappar självkänslan och självförtroendet. Speciellt om man någon gång blir bortvald. Vilket riskerar att man börjar jämföra sig med andra. Som man tror sig behöva bli någon annan än man är, för att bli omtyckt och älskad. En känsla av att man inte kunde bli det, genom att bara vara sig själv. Så jävla onödigt och dumt.

Men har man tur, så träffar man någon, som man inte kan dölja sitt sanna jag för i längden. Som inte bara står ut med en, utan påstår att hon till och med älskar en. Även när förälskelsens blindhet gått över. Älskar en, fast man är som man är, med alla sina brister, tillkortakommanden och svagheter. I nöd och lust, som de som är gifta säger. Vi ogifta håller väl med, vi också. För det är väl egentligen en bra beskrivning av leva ihop och om man gör det länge, så är det ju nästan ofrånkomligt att relationen, innehåller både nöd och lust. Ibland med bara någon timmes mellanrum. För så ser livet ut.

Ute är det mörkt, grått och blåsigt. Men det regnar inte än. Det skall det göra i eftermiddag och kanske i morgon om jag förstod SMHI rätt. Så taxen Stefan kommer kanske sura i dagar. För han gillar inte att gå ut när det regnar. Han har en regnrock och den gillar han inte heller. Så han kommer vara sur och se ut som jag plågar honom, som tvingar ut honom i regnet.

Jag har inga planer för helgen. Kanske skall jag gå till biblioteket och se om jag hittar något att läsa. Det var länge sedan jag var där. För hundar får, tråkigt nog, inte följa med in bland böckerna. Så Stefan får vara hemma ensam någon timme. M är i Stockholm och blir kvar där minst en vecka till. Men Stefan verkar tycka det är okej att vara ensam någon eller några timmar. För jag tror han går och lägger sig. Han säger iallafall inget och verkar inte speciellt ledsen, när han lämnas ensam. ”Kommer snart”, säger jag och då går han och lägger sig i sin favoritfotölj. När jag kommer tillbaks blir han tokglad och far runt som en trimmad moped. Jag trodde inte att hundar hade så mycket till tidsuppfattning. Men Stefan blir inte så där tokig, när jag bara går och handlar i affären och är borta en kvart, som när jag varit bort några timmar. Så jag tror han har någon sort känsla för tid.

Stefan får sålunda inte följa med till biblioteket. Vilket är lika bra. För han kan inte läsa. Däremot är han bra på att visa att han gillar mig. Han säger väl som Nalle Puh säger till Nasse.

”Hur stavas kärlek” – Nasse
”Du behöver inte stava till det… du känner det” – Puh

Jag vill egentligen inte skriva om det varje gång. Men det jävla kriget i Ukraina bara fortsätter och det fortsätter göra mig ledsen och arg och gör det svårt för mig att tänka på annat. Ligger hela tiden i bakhuvudet och förstör varje möjlighet att vara riktig glad. Vilket jag inte heller är. Alltihop för att en jävla skräckgubbe, vill återupprätta det förtryckets och ondskans imperium, han växte upp i. Och i Sverige, fortsätter det förbannade mördandet, skjutandet och sprängandet. Fan ta alltihop.

Peter