Hej vänner!

Egentligen finns ju bara nu. Det som har hänt finns ju inte längre, mer än som minnen. Minnen är ju en egenskap hos vår hjärna och det vi minns, finns ju inte längre. Framtiden likaså. Den har ju liksom inte hänt och finns inte den heller, mer än som en fantasi. Så där går vi runt mellan minnen och fantasi, i en tid som inte finns mer än i vår hjärna. Nu finns däremot för ett sekundsnabbt ögonblick. Eller det vi valt att dela in tiden i.

Jag läste för länge sedan en science-fiction som bland annat handlade om tid. I den hade man i en öken hittat två statyer. En man och en kvinna klädda i någon sorts glänsande overaller. Men efter några veckor såg man att de rört sig lite. Som de mycket långsamt höll på att ta ett steg. Så fortsatte det. Till slut förstod man att dessa statyer inte alls var statyer, utan levande varelser som levde i en annan tidszon på något sätt. Så det som för oss var oerhört långsamt, var för dem var helt normal tid.

En sak som stämmer är att tiden på något sätt går fortare när man blir äldre. Det stämmer i varje fall för mig. Det tog en stund att gå mellan 30 till 40. Men mellan 60 till 70 var det ju knappt en nysning, känns det som. Vilket känns lite jobbigt att tänka på. Fortsätter det på det viset är det ju bäst att ringa upp Fonus och beställa transport snarast. Känns lite trist.

Som jag berättat har jag efter en förkylning för någon vecka sedan tappat mycket av mitt lukt och smaksinne. I övrigt är jag frisk igen, men lite ovanligt trött för närvarande. Men att jag tappat det mesta av lukt och smak, har fått mig att tänka på våra sinnesorgan och deras relation till verkligheten. För mellan oss och denna, finns ju olika typer av sinnesceller. Vars budskap förs vidare till hjärnan och tolkas där. Så omvandlas ljus av en viss våglängd till en viss färg, av våra sinnesorgan. Det som vi uppfattar som ljud är ju egentligen vågor i luften. Beröring är tryck på ett antal celler som skickar vidare detta till hjärnan, där det tolkas som smekning eller smärta beroende vilka celler som utlöses. Så hur verkligheten verkligen ser ut, kan vi aldrig riktigt veta. Det är bara en bild som våra sinnesorgan skapar. I min nuvarande verklighet är det mesta jag äter rätt smaklöst. Hade jag aldrig haft en annan upplevelse, hade ju min verklighet inte innehållit information om att mat smakar och den delen av verkligheten hade inte funnits. Om färgen ”röd” är en objektiv egenskap eller bara min tolkning av just den våglängden, går inte att besvara. För det kanske bara är en subjektiv tolkning av denna våglängd. Sådant kan man börja fundera på när smaksinnet lagt ner verksamheten.

Sålunda är jag för närvarande ovanligt smaklös. Hur jag luktar har inte heller någon aning om. Men jag hoppas det är okej, då jag följer samma rutiner som innan detta luktfria tillstånd. Livet får gå vidare, även om det blivit lite tristare. Men jag hoppas att jag får tillbaka luktsinnet till slut. För på något sätt känner man sig lite avstängd från verkligheten när det saknas. Igår satt jag på min kolonilott och tyckte allt kändes lite konstigt på något sätt. Men så kom jag på, att dofterna från allt som växer där, inte fanns som det brukar. Vilket kändes lite overkligt. Som en dimension saknades. Det var faktiskt rätt obehagligt.

För närvarande skulle jag alltså till och med kunna äta koriander utan att äcklas över tvålsmaken. Visste ni förresten, att hur man uppfattar denna smak är genetiskt betingat. Ni som läst min blogg tidigare, kanske kommer ihåg att jag skrivit om detta förut. Så man bör vara försiktig att bjuda på maträtter med denna ört i, innan man kollat vilka gener den man bjudit har. Har gästen, som jag, genen OR6A2, bör man inte bjuda på en maträtt som innehåller koriander. Så i samband med inbjudan till kalaset är bäst, att be om att få resultatet på gästens gentest. Vi med genen OR6A2 tål dock lammfilé, rysk kaviar och de flesta viner som kostar över 700 spänn på systemet. Så något större problem är det egentligen inte. Fast rysk kaviar är inte så gott. Så byt ut den mot Kalix löjrom. Men för närvarande är det alltså rätt meningslöst att bjuda mig på något alls. För jag känner ingen större skillnad på rå blodpudding och lantpaté.

Det har varit jävligt varmt de sista dagarna. Ni som följer min blogg vet att jag inte är så förtjust i värmeböljor. Ni vet också att det beror på att jag är mest neandertalare och bara till några få procent är modern människa. Något som nobelpristagaren Svante Pääbo visat i sin forskning. Eller skulle visat, om han undersökt mig. Ty jag tillhör den grupp av neandertalare, som när inlandsisen smälte för 10000 år sedan, på grund av värmen fick dra norrut och som därefter fick bo på detta lands tundra. Vi var liksom tidiga klimatflyktingar och har aldrig riktigt helt anpassat oss till det nuvarande klimatet.

Jag brukar ju ge lite information om tillståndet i världen och hur jag ser på detta tillstånd. Men den här gången tänker jag bara göra en kortsammanfattning. Nämligen konstatera att det mesta är åt helvete. Krig, jävelskap, mord, skjutningar och på det Putinjäveln. Nu behövs det bara att Trumphelvetet kommer tillbaka, för att katastrofen skall bli fulländad.

Men man får väl söka tröst i bibeln. I den står, som ni vet, ”Ty du som vandrar i luktlöshetens land och vars måltid saknar smak, skall en dag på nytt uppfyllas av doften från dillkött och stekt salt sill. Så förtvivla inte och förbanna inte ditt öde och din näsas impotenta oförmåga. Ty du har ju både syn, hörsel och beröring kvar, att glädja dig åt. Amen”. (Nosas 3:17)

Peter