Hej vänner!

Idag hände en jobbig sak som gör mig ledsen. Det är inget som känns riktigt kul just nu förresten. Det som hände var följande. Jag skulle köra bil till min kolonilott och jobba lite på den. Men i Visby finns ju inga trottoarer på en del trånga gator. Nu kom jag på ett mycket trångt ställe och mötte en turistgrupp med en guide med en sådan där pinne med siffror på som guiderna har. För att inte göra detta möte jobbigt för de gående och trångt, så stannade jag bilen och väntade till gruppen passerat. Bakom mig kom en Mercedes av den där sorten som kostar mer än en en halv mille eller mer. Jag körde vidare i den fart som jag anser lämpligt i de trånga gränderna i Visby såhär års. När det går folk och barn på gatorna i staden. Sådär en 20 km i timmen och rätt försiktigt. Då kör Mercedesen upp i häcken på mig och tutar. Så jag stannar och tänker att jag kanske kör med någon dörr öppen eller har tappat något. I denna dyra bil sitter en ung dam som antagligen är minst 40 år yngre än jag är. Hon är förbannad för jag stannat och för att jag kör så långsamt. Jag säger att man nog bör krypköra i Visby innerstad såhär års. Då frågar denna unga dam ”vad det är för fel på mig” och säger att jag hindrar trafiken. Vilket i det här fallet bara var henne. Som jag skrivit om förut, tycker jag att det är jobbigt med konflikter och när folk är arga på mig. Så fast jag egentligen inte gjort något som jag tycker är fel, så blev jag ledsen. Varför skall jag vara så här känslig, frågade jag mig. Men jag har känt mig orolig och deppad sedan dess, på grund av detta. Inget har känts riktigt kul.

Den unga dam som körde i den dyra bilen, undrade alltså vad det är för fel på mig. Det undrar jag själv också rätt ofta. För jag jag är ju knappast perfekt. Men när jag gjort saker som inte blivit bra eller begått misstag, som andra blivit sura över, blir jag ledsen. Men när jag inte gjort något som jag själv tycker är fel och har alldeles rätt och någon blir arg på mig blir arg på mig, blir jag lika ledsen som när jag gjort något. Så jag förlorar på något sätt alltid. Så det är inte så konstigt att jag är konflikträdd och aggressionshämmad, som jag skrev om för en tid sedan. Som jag minns det har jag alltid varit på det sättet. Det är jobbigt. De finns de som inte har  det så, utan närmast verkar få en förhöjd livskänsla, när de får säga ifrån och hävda sig. Jag har vi några tillfällen också känt mig tvungen att försvara mig, mot orättvisor och taskigheter. Men det har alltid varit till priset att jag efteråt känt mig jätteledsen och gråtig. En del sådana saker har jag svårt att tänka på, utan att må dåligt. Så något jävla fel är det väl på mig.

Jag har det rätt bra. Jämfört med större delen av mänskligheten har jag det till och med riktigt bra. Tak över huvudet och käk varje dag. Rinnande varmt och kallt vatten i kranen. Tillgång till ett bibliotek i Almedalen, med massor av böcker. En cykel och en kolonilott. Jag är rätt nöjd med det. Jag är också ägare till en 21 år gammal bil, som rullar på. Men den känns ibland som en onödig lyx. Jag är nöjd med hur jag har det och inte så avundsjuk på de som har mera. Vi som jobbat i kommun, landsting eller åt staten, blir inte rika. Det hjälper inte hur hårt vi jobbar. Rika på vårt arbeten, blir vi inte. De sjuksköterskor som nu slitit sig igenom en pandemi har inte blivit rika. Inte heller de poliser som dagligen skyddar samhället, så inte ondskan får fritt spelrum, blir rika på sitt arbete. Inte ens barnmorskor som hjälper nya människor till världen, blir speciellt rika. På den typen av arbete blir man helt enkelt inte rik. Men här i Visby ser man en hel del människor som kör runt i jättedyra bilar och går man ner till hamnen kan man se motorbåtar som säkert kostar 10 miljoner eller något sådant. Bara att köra hit dem från Stockholm måste kostat flera tusen i bränsle. Hur fan vissa blivit så jätterika, kan man fundera på. De har i varje fall inte gått runt med skyddsutrustning på IVA och bytt kateter. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur många barn som skulle kunna få mat varje dag och slippa lägga sig hungriga, om de pengar som läggs ner på jättedyra bilar och båtar användes till det. Som Peps, i salig åminnelse, sjöng:

”Ska de' va så svårt att fatta
Att det e falsk matematik
Som gör den fattige så fattig
O den rike så förbannat rik”

Klockan är 05:14 och solen skiner. Det skall visst bli en varm dag. Jag är ensam i helgen och har väl egentligen inga planer. Kanske cyklar jag en sväng till lotten och plockar lite sallad och några squash. För de börjar bli jättestora. Det har också stockrosorna blivit och humlorna far som tokiga in och ut i dem. Om jag åker dit, skall jag ta med mig mjölkchoklad och bullar. För jag behöver värme och tröst.

Nu kaffe och en macka.

Peter