Hej vänner!

Jag är med i Facebook-grupp som heter ”Det gamla Stockholm”. Där kan man se bilder på hur det såg ut i Stockholm förr i världen. För länge sedan. Men många av bilderna är från 50-talet och 60-talet. En del också från 70-talet. Det får mig att känna mig gammal, när bilder av Stockholm från min barndom och ungdom visar hur det såg ut i huvudstaden för länge sedan.

Ibland blir jag ledsen när jag ser hur man rev fina hus och ersatte dessa med ”mardrömmar av glas och betong” som Olle Adolphsson sjunger i en visa. Det är sorgligt och ibland önskar jag att man skulle riva hela Sergels torg med omgivningar och försöka ersätta detta med något mänskligare. Men det går nog inte. Dessutom fortsätter byggandet av fula hus i Stockholm. Som de jävla tornen vid Solna-bron. Fast det finns massa andra fula hus som gör en ledsen. Ty jag är en vad gäller arkitektur en konservativ gubbe, som blir ledsen när jag ser hur man i modernitetens namn förfulat min före detta hemstad.

Alienation är ett fint ord som väl betyder främlingsskap ungefär. Jag tror att det är det jag alltmer börjar känna inför det samhälle jag bor i. Jag känner mig inte hemma, trots att jag bott i detta land hela mitt liv. Vilket är en jobbig och lite sorglig känsla, som jag inte vill känna. Men det gör jag lik förbannat. Om det inte var så att jag hade barn, barnbarn och vänner som håller mig kvar skulle jag kanske emigrera till något annat land. För där skulle jag visserligen vara en främling. Men det skulle ju då bero på, just att jag skulle vara en en främling. Det skulle inte vara något sorgligt med det. Men att känna sig som en främling i sitt hemland, känns sorgligt. Som man på något sätt har blivit som en rotlös gran efter skogsbranden i Västmanland. Man står upp men skulle falla för minsta vindpust för rötterna är avbrända.

Som vi pessimist-konsulter så ofta brukar poängtera: ”Det är aldrig försent att ge upp”. Ulf Lundell sa visst vid något tillfälle ”En inställd spelning är också en spelning”. Vilket var väldigt konstigt sagt. För det är den ju faktiskt inte. Men en tappad sug är trots allt en sug, om än ledsam och tråkig.

Jag och kisse-katten är ensamma några dagar och har inga planer att företa oss något. Hans enda plan, vad jag vet, är att ge fan i att äta sin kattmat. Så den får jag väl slänga som vanligt. Men jag har köpt lövbiff för 50 spänn och det gillar han alltid. Men allt som det står Whiskas, Pussy eller Kattmat på, tycker han är oätligt numera. Jag lägger upp sådant käk på morgonen och han kollar in det och ser ut som jag försöker förgifta honom. Sedan ligger käket där hela dagen till det blir gammalt och äckligt så jag får slänga det. Men en finhackad lövbiff slinker ner fort som fan. Han äter ta mig fan bättre än vad jag gör. Men vi är gamla och jag orkar inte bråka längre. Han får käka lövbiff och en sorts torrmat för ”gamla katter” som säljs tvärdyrt i djuraffären eller hos veterinärer.

Om två veckor ungefär fyller jag 66 år. Ett halvår senare kommer jag fylla 66 år, 6 månader och 6 dagar. Den dagen kommer det alltså vara ovanligt mycket sex och det blir ju lite skoj. Då kan man skriva att: ”idag är jag jättesexig”, utan att ljuga. Nu skall gå och laga stekt salt sill med lök och potatis. Det kommer bli jättegott.


Peter