Hej vänner!

Nyheterna är som vanligt otäcka och ledsamma. Själv börjar jag bli rejält less på det förbannade virushelvetet. Jag försöker göra något varje dag. Som en utflykt eller en cykeltur. Jag har fortfarande lite ont i ett knä. Men vad jag förstått skall man trots det röra på sig. Så det gör jag. Fast det ibland inte känns så kul. Dessutom längtar jag lite efter att få jobba, som jag gjorde innan virus, prostata och knä ställde till det. Några timmar i veckan var lagom och kändes bra.

Jag känner mig gammal. Man är ju inte äldre än man känner sig, har jag hört. Många av de som är äldre än jag är, verkar känna sig yngre och piggare än vad jag gör. Vilket naturligtvis är roligt att de gör. Men det ändrar inte det faktum att jag känner mig gammal. Jag är ju född år 1954. Det året fick Ernest Hemingway nobelpriset i litteratur. Men han gav fan i att hämta det. Varför vet jag inte. Kanske var han för blyg eller för full. För Ernest var i perioder rätt nykter. Han var periodare på det sättet. Han var inte snål iallafall. För han skänkte pengarna från Nobelpriset till Kubas folk. Han bodde ju på Kuba på 50-talet och det var där han skrev den mycket bra boken ”Den Gamle och Havet”. År 1954 överlevde han förresten inte en, utan två flygplanskrascher. Han fick bestående skador och efter detta kom han liksom aldrig igen. Hemingway blev deprimerad, började supa något hemskt och blev inlagt för avgiftning och elchocksbehandling. Men 1961 fick han nog av alltihop och tog livet av sig. Då var han bara 61 år. Men fast han var så ung hade han varit med i Första världskriget, Spanska inbördeskriget och Andra världskriget. Han deltog som korrespondent vid befrielsen av Paris 1944. Han befriade då ett mycket lyxigt hotell från sitt konjaksförråd.

Själv blir jag i sommar 66 år. Vilket är en ålder då man nog måste inse att man inte kommer bli speciellt bra på fotboll. Man kommer inte heller bli rockstjärna. Inte heller kommer man åka skidor från Sälen till Mora. Att hamna på en öde ö tillsammans med massa lättklädda damer, skulle bara vara jobbigt. Möjligtvis skulle man orka hamna på en öde ö, med en lättklädd dam. Men då är det ju lika bra att stanna hemma. För jag gillar varken värme eller kokosnötter. Däremot kåldolmar och dillkött.

Ute skiner solen från en klarblå himmel. Så jag skall ge mig ut. Kamrat katten gick förresten inte ut alls igår. Det gör mig lite orolig att han blivit så gammal och slö. Han äter rätt bra och dricker vatten som han skall. Han är blank och fin i pälsen och verkar inte sjuk. Bara lite gammal och trött. Själv är jag lite matt i pälsen för närvarande. Men man får väl kämpa på och inte tappa sugen. För ingen har någon glädje av tappade sugar Speciellt inte den första juni då sommaren börjar. Jag längtar till Brämön och funderar på att åka dit. Fast man bör ju inte ge sig ut på onödiga resor i dagsläget, sägs det. Men det är rätt okej att vara på Gotland också, när solen skiner en sommardag. Så nu sticker jag ut en sväng.

USA:s så kallade president är det förresten något allvarligt fel i huvudet på!

Peter